Important Winter Sale presenterar höjdpunkter från silveravdelningen
Sparreska silverterrinen
Under 1700-talet ersattes den gamla praxisen att duka middagsbordet med varje rätt på en gång (service à la française) av den nya praxisen där anrättningarna avlöste varandra och nya dukades fram (service à la russe). Serveringskärlens typer blev flera och fick en mer preciserad användning än tidigare och fat ersattes av en ny omgång inför varje rätt. Middagsdukningens fasta punkter var bland annat ljusstakar och, i hem tillhörande kungligheter och aristokratin, en central praktpjäs i form av en silverterrin.
Rokokoterrinen av Simson Ryberg är tillverkad i Stockholm år 1775 och beställdes sannolikt till bröllopet mellan greve Claes Erik Sparre af Söfdeborg (1746-1829) och friherrinnan Mariana Helena Ehrenkrona (1748-1820) som ägde rum samma år på Idingstad i Östergötland. Deras bouppteckningar från 1830 respektive 1821 upptar under “Silfwer vid Thorpa “, “5 st Större och mindre Terriner 634 lod” silver. Den tidigt moderlösa Mariana Helena var mycket förmögen genom sin 1774 avlidna mormor, Mariana von Schwerin, född Burensköld som innehaft det omfattande Burensköldska fideikommisset omfattande gårdarna Borkhult, Fyllingarum, Hulterstad, Husby, Hylinge och Idingstad. Genom henne kom hon att ärva mycket silver, bland annat den terrin tillverkad av Nils Dahl i Linköping som såldes på Bukowskis vårauktion 2012, A568, kat.nr. 912.
Föregångaren till terrinen var den så kallade kallskålskålen från barocken men utvecklades under seklet och nådde en höjdpunkt med rokokons eleganta formspråk. Formen på den Sparreska silverterrinen bör jämföras med paret silverterriner av mästaren Daniel Lundgren, verksam i Reval 1771-83, där den ena är tillhörig Gustaf V:s lösörestiftelse 434 (och finns i de Kungliga samlingarna) och den andra såldes på Bukowskis hösten 2022 (auktion 645, katalog nr 160) för 1150000 kr. Stilistiskt är terrinerna mycket lika varandra.
En senare silverterrin av Simson Ryberg från 1782 såldes på Bukowskis våren 1998, auktion 508, kat nr 843, men då hade han frångått rokokons eleganta formspråk med släta mjukt buktande sidor, asymmetriska handtag, bladmönstrade genombrutna fotanfanger för en stramare gustaviansk stil i en modell skapad av Pehr Zethelius.
På 1700-talet introducerades i Europa nya drycker från andra världsdelar så som kaffe, te och choklad. Till dessa behövdes nya speciella kärl och förutom kannorna skapades gräddsnipor, sockerskrin, mjölkkannor mm i både silver och andra material som fajans.
Enligt guldsmedsämbetets protokoll kunde man nu få utföra sitt mästerstycke som guldsmed i formen av en te- eller kaffekanna och den första kända tekannan i Sverige utfördes 1712. För formspråket blickade man under rokokotiden framför allt mot Frankrike men även de engelska, holländska och kinesiska förlagorna inspirerade de svenska guldsmederna och utseendet på deras alster förändrades i takt med tidens smak för konsthantverk under seklet.
Ett fåtal svenska tekannor med två pipar är kända och dess funktion är inte helt klarlagd, ibland har framlagds idén om att kannorna var tänkta med en mellanvägg inuti för att ha te i ena delen och vatten i den andra med det finns inga kända silverkannor med mellanväggar. Ett annat förslag är att smaken på drycken skulle bli bättre om det kom luft in. I kinesiska tekannor med två pipar i keramik eller porslin förekommer mellanvägg och då är tanken att man serverar olika tesorter från olika sidor. Oavsett skälet så är det en högst originell tekanneform och framför allt förekommer de i Sverige. Den äldsta tekannan i silver med dubbla pipar skapad här är tillverkad i Stockholm år 1747 av Gustaf Stafhell d.ä. De övriga kända dubbelpipiga tekannorna är tillverkade i Göteborg och Uddevalla under 1760-70-talet.
Bengt Hafrin föddes i Göteborg 1743 som son till guldsmeden Anders Hafrin och Rebecka Schildt. Han gick i lära hos J.C. Jungmarker och efter gesällåren utförde han sitt mästerstycke 1770 och fick burskap som guldsmed året därpå. Han gifte sig två gånger och var under en tid verksam i Kungälv men återvände till Göteborg där han avled 1803. Hans ritning för mästerstycke finns i Röhsska museets samlingar och silverföremål av honom återfinns bland annat i Hallwylska samlingen samt på Nationalmuseet i Stockholm.
Christian Precht (1706-79) brukar anses vara den som introducerade rokokostilen i svenskt konsthantverk. Flertalet av hans mönsterteckningar för guld- och silverföremål finns bevarade på Nationalmuseum idag och visar hans stora förmåga som formgivare. Han gick i lära som guldsmed hos Gustaf Stafhell d.ä. i Stockholm men fortsatte sedan med studier i London, Paris och flertalet tyska städer innan han återvände hem 1731. Då inspirerad av några av tidens stora namn på området så som Juste-Aurèle Meissonnier och Thomas Germain. Eftersom han aldrig sökte att bli mästare i Stockholms guldsmedsämbete och därmed få rätt till egen stämpel får hans alster ofta sökas under andra mästares stämplar. Exempelvis hans samarbete med Anders Liedberg finns dokumenterat av Precht-forskaren Gustaf Munthe som också upptar den gulddosa som finns med på auktionen, katalog nr 316, i sin stora bok om Christian Precht. Den berömda Grillska dopskålen (såld på Bukowskis hösten 2006 och numera i Nationalmuseets samling, inv nr 110A/2006) från 1745 är också ett sådant känt samarbete där guldsmeden Johan Collin står som tillverkare och Precht som formgivare. Det är den första exemplet på ett silverföremål skapat i Sverige i genuin fransk rokoko.
Det enda silververk som med säkerhet är utfört och signerat av Christian Precht själv är denna spegel, katalog nr 247, som på ramens nederkant bär inskriptionen "C. Precht fecit Stockholm". Det är sannolikt som son till Stockholms störste spegelmakare Burchardt Precht än som guldsmed som han fick beställningen av spegeln som sannolikt är utförd på 1740-talet. Den profilerade ramlisten och hörnornamenten är närmast av senbarock karaktär men spegelns krön med den rocailleformade kartuschen över korslagda blommande kvistar är utan tvekan rokoko och en snarlik kartusch återfinns även på en av hans mönsterritningar. För Prechts beställningar till hovet kunde han lämna silvret ostämplat, för försäljningar till privatpersoner lånade han sannolikt någon annans stämpel när han inte endast formgav utan även tillverkade föremålet. Precht räknade sig själv i första hand som konstnär och kan med rätta göra anspråk på att vara vår första "konsthantverkare" i det att han till skillnad från dessinatören Jean Eric Rehn också kunde hantverket.
Anders Liedberg, dosa, guld en quatre couleurs, formgivare sannolikt Christian Precht
Christian Prechts samarbete med Anders Liedberg finns omnämnt av forskare som Gustaf Munthe som också upptar denna dosa, dvs det aktuella katalognumret, i sin bok om den svenska rokokons store mästare Christian Precht.