Allt går ju så fort nu Alldeles för fort. Djuren. De är det ingen som verkar tänka på. Allt som håller på att försvinna. Fjärilarna.
Du ser ju hur djuren står på rad i mina målningar och liksom frågar vad vi håller på med.
Alla mina målningar är frågor.
Det är ofta också Madeleines svar.
Vad är konst? frågade jag en gång under vår nästan årslånga brevväxling.
Och utan kommentar inleds nästa brev med raderna:
Om blått är blått för dig så kanske blått är rött för mig.
Ett helt nytt element som smugit sin in i de senare bilderna är AI. Vilket då jag vet att Madeleine inte ens använder dator förvånade mig till en början. Jag blir dock inte klok på om hon är rädd för eller om utvecklingen roar henne. Rädd säger hon. Men man måste ju ha lite humor.
Och det har hon. Och istället för att skrämmas över att som konstnär bli överflödig låter hon sin robot. Som i decennier funnits med i hennes bilder ta kontrollen över AI och istället blir det hon som nu återskapar andra konstnärer.
Och tittar man noga så kan man i dessa verk finna både Picasso, Chagall och van Gogh.
Hoten och sprickorna till trots finns alltid lättheten där.
Den naiva blicken på världen.
Barnets ogrumlade känsla för sanning och rätt.
Det är lätt att skapa bilden en konstnär som förnöjd sitter i sin ateljé och målar. Men Pyks förhållande till skapandet är kluvet. Det är ett arbete upprepar hon gång på gång. Som både tycks innebära en stress och en räddning. I ett av våra brev skriver hon.
Våren är jobbig. Vacker och motsägelsefull. Snödroppar och krig. På väg till ateljén. Både himlen och elektriska stolen.
Mer behöver inte sägas.
Inspiration skriver hon också är ett av hennes värsta ord.
Att måleriet är ett arbete är något hon återkommer till när jag frågar henne hur det känns att ha en 90-årsutställning.
Ja det vore ju trist om man dog säger hon. Allt man inte skulle hinna måla. Man får gå upp klockan 4 för att hinna.
Och vad skulle du sakna mest om du inte hann klart frågar jag.
Ljuset.
Och musiken.
Stina Oscarson, dramatiker och skribent.