Perspektiv på gatukonst

**I samband med utställningen ”Ephemeral: Subversive art” 6-8 oktober på Bukowskis, Berzelii Park 1, har Fredrik Anthony intervjuat Magdalena Malm, Andreas Blom, Daniel Sundin och Karin Aringer som representanter för den statliga verksamheten, samlarna, den fria konsten och auktionsvärlden. Auktionen av alla utställda verk pågår online 5-15 oktober.

MAGDALENA MALM

Direktör, Statens Konstråd

De senaste åren har Statens konstråd utvecklat verksamheten med nya format som tillfälliga projekt och stadsutveckling. Finns det idag ett större intresse för gatukonst än för tio år sedan?
Vi intresserar oss för alla olika uttryck. Men gatukonsten är ju oftast spontan och sker direkt i gatumiljön - därför är det inte alltid den passar i mer planerade processer.

Tillfälliga konstverk, efemära konstverk, om en så vill, betonar det tillfälliga. Men många konstverk tycks ändå med tiden uppgå i den samtida konstvärlden. Och till slut hamnar dom kanske på auktionshusen? Ser du några problem med detta?

Det är en komplex fråga. När jag tillsammans med John Peter Nilsson curaterade den första Modernautställningen 2006 bjöd vi in flera gatukonstnärer - som en självklar del av den aktuella konstscenen. De avböjde att medverka eftersom förflyttningen in på institutionen underminerade kraften i deras verk. Gatukonsten uppstår ofta i relation till en plats som utgör en del av verkets betydelse. När den behandlas som en vara finns stor risk att denna viktiga kontext försvinner och de ofta politiska budskapen mister sin kraft. Sedan är det självklart så att gatukonsten är mångfacetterad och att det finns konstnärskap som kan fungera i flera olika sammanhang.

Å andra sidan finns det ett problem med att efemära konstverk som performance och interventioner i stadsrummet samlas i mycket liten utsträckning av konstinstitutionerna. Det betyder att dessa viktiga uttryck på sikt riskerar att skrivas ut ur konsthistorien. Men jag skulle säga att det är institutionernas ansvar att samla på dessa konstverk – med det är begripligt att privata samlare kanske är mindre intresserade av att köpa en instruktion till en performance.

Vilken betydelse har den icke-institutionaliserade och icke-sanktionerade gatukonsten för utvecklingen av en hållbar stad? Finns det en viktig social aspekt här som vi inte tillräckligt betonar?

Gatukonsten är en viktig del i det demokratiska samhället, en möjlighet att uttrycka sig och skicka meddelanden till andra. Det kan vara politisk protest eller poetisk reflektion. En av mina favoriter är textraden ”you and not alone” som innehåller både ömsinthet och humor. Den sortens budskap mellan människor i en stad är naturligtvis av stor betydelse.

Hur tror du att intresset för gatukonst och graffiti på offentliga platser ser ut om, låt säga, tio år?
Gatukonsten kommer fortsätta att vara viktig.

Vilken är din favoritkonstnär?

Just nu återkommer jag ofta till den fransk-algeriska konstnären Kader Attia. Han arbetar med ett projekt som heter ”Repair” där han låter skarven vara något som lagas bli synlig. Ett starkt uttryck för den tid vi lever i - där vi behöver låta konflikten vara synlig, där det finns en skönhet i det som är lagat, sammanfogat. Det är förstås också en fantastisk visualisering av sorg och kaos i människors liv. Saker brister, men fogas samman. Och vi kan se skönheten i ärren.

DANIEL SUNDIN

Samlare och sakkunnig

Du är konstförmedlare och arbetar med ideell kunskapsöverföring. Stämmer det, kan jag beskriva dig så?

Jag arbetar på en reklambyrå som heter M&C Saatchi. Vi gör allt från strategi och kommunikation för kunder som t.ex. Com Hem till att paketera utställningar som Swedish Art: NOW! för Sven-Harrys konstmuseum. Utöver det så gillar jag konst. Konst och kommunikation. En bra kombo. Dom senaste åren har jag privat engagerat mig i att hjälpa vänner, vänners vänner och deras vänner att hitta bra saker som oftast relaterar till gatukonsten - både nationellt och internationellt. På vägen har jag direkt eller indirekt bidragit med saker till ett par institutioner. Men att jag arbetar med konstförmedling är inte riktigt rättvisande. Och benämningen ”ideell kunskapsöverföring” känns bara för pompös.

Internationella samlare av samtidskonst har sedan länge förutspått gatukonstens betydelse. När började du förstå detta? Vad fick dig att börja samla?

Jag har alltid gillat färg och form. Jag minns när jag var liten och satt på tåget. Alla tags. Alla besök på museum, allt bläddrande i konstlitteratur och auktionskataloger. Men jag tror det på riktigt släppte många år senare när jag läste på universitet. Jag satt och sneglade på en person som satt och skissade under föreläsningarna. Jag frågade vad hen målade. Det var hemligt. Men till slut lärde jag känna personen bakom pseudonymen ”Aiwa”, som blev min bästa vän och läromästare. Jag började på riktigt lära mig vad det innebar att bomba. Att identifiera ”Stockholmsstil” och ”Finska stilen” och varför den såg ut som den gör, det och en rad andra för mig helt nya begrepp. I övrigt minns jag en resa till London där jag såg Banksy, som ett tag senare ställde ut på Allmänna Galleriet, 2005. D-Face, MODE 2, hela POW-gänget. Jeanette Steinsland och Joe Black hade styrt utställningen. Jag minns det som svinfett. När man kom upp i trappan med paste-ups från golv till tak. MODE 2 hade på ett stort glasparti lagt en fet målning av folk som dansade. Stora Banksy-dukar med helikoptrar. Proppfullt med bra grejer. Jag hade aldrig varit på en liknande utställning i Stockholm. Jag köpte en signerad Banksy ”Love Rat” print för typ 2100 kr. Och en MODE 2 för samma pengar. Jag minns att jag tänkte att det här kommer ta plats i framtidens samtid. Att det här var någonting annat än den vanliga samtidskonsten. Sedan dess har det bara rullat på. Jag har bara blivit mer och mer fascinerad. Struntade i att köpa aktier. Köpte konst istället. Mycket roligare. Jag har lärt mig så mycket. Men det där första köpet var det som verkligen gjorde skillnad. Man måste våga köpa.

Bonhams hade en av dom första renodlade auktionerna med urban art, 2008. Det är snart 10 år sedan. Hur tänker du kring det?

Där vi befinner oss just nu, när auktionshusen har kommit allt närmare scenen för gatukonst. Då tror jag att det som visas upp och säljs har fått en ännu viktigare betydelse än tidigare. Det finns så mycket på marknaden. Föremål som aspirerar på att vara bra ”graff” och street art som jag inte förstår varför folk köper. Föremål som inte kommer att gå att sälja om tio år. Det finns många konstnärer som inte får det ljus dom förtjänar men som verkligen borde skrivas in i historien. Och med några få undantag saknas det bra gallerister. Det är ett problem. Men det här är en stor fråga och jag tror man måste ha många tankar i huvudet samtidigt. Och här måste jag lägga ut texten lite, trots det ”Korta-fem-formatet”. För det hänger ihop med en kategoriseringsproblematik som jag tycker är viktig att belysa.

För går det verkligen att ha ett namn för alla olika uttryck inom gatukonsten? En kategoriseringshets som jag uppfattade för ca 10 -15 år sedan. Vad skulle man kalla alla dom konstuttryck som stod bredvid den institutionaliserade konstvärlden, när det man såg på gatan inte bara var graffiti. Street art fick bli det övergripande namnet. Sen lärde sig konstvärlden skillnaden på graffiti och street art, och då ville man hitta ett namn som övergripande kunde beskriva vad man pratade om. Då fick det bli Urban art. Det var bra. En bra paketering, något som konstvärlden ofta saknar. Det var en bra term då. Jag tyckte till och med att det var en ganska cool term. Men idag tycker jag att den har spelat ut sin roll och istället blivit närmast nedvärderande. Dom här konstformerna behöver ett annat övergripande namn. Om dom ens skall ha ett eget namn. Kalla det hellre samtida konst, eller pop-konst, men inte urban art. Termen behövs inte längre.

Många konstnärer jag träffat har klottrat som unga. Målat graffiti. Gjort street art. Men idag är dom typ 45 år gamla och gör en helt annan typ av konst. Och skulle du fråga ett gäng betraktare skulle 99% av dom aldrig tillskriva konsten som dom utför som ens besläktad med graffiti eller street art. Så varför ska den konsten ligga under kategorin urban art?

Artcurial, auktionshuset i Paris, har fattat problemet med kategorisering. Dom har liksom Bonhams haft auktioner sedan 2008 med fokus på gatukonst och graffiti. Dom har alltid kallat deras auktioner med gatukonst och graffiti för ”Urban Art”. Men i år valde dom att kalla auktionen bara för ”More”. Dom sålde Gerhard Richter, bredvid Banksy, Bearbricks och furumöbler, det var en bra och intressant blandning.

De senaste åren har det ekonomiska värdet på många konstnärer som verkar inom denna kategori fullständigt skjutit i höjden. Samtidigt är det fortfarande ett nytt fält för många, och värdet på vissa konstnärer har även dalat. Hur tänker du kring det?

Man måste komma ihåg att det finns viktiga skillnader mellan olika konstnärer och deras uttryck. Ta till exempel en duk med en piece, en textduk, av Seen från 1983, den ser jag som en del av det gamla, det stora. Och den ”kommer undan” och blir intressant just därför. Samtidigt finns det andra verk av Seen, hans tags i mångfald som ett exempel, och dom är en del av någonting annat, någonting som faktiskt kan vara mer intressant att se på i ett rum. Allting handlar om en slags transformering. Du tittar på en duk med andra ögon än på ett tåg. ”Graffen” ser man bäst på plats, och det är svårt att ha ett tåg i vardagsrummet om du förstår vad jag menar. Det är olika bedömningskriterier. Därför älskar jag skisser, i hemmet är det så äkta som det kan bli.

Det finns graffitimålare idag som är ljusår bättre än alla dom där gamla typerna, men som konst är inte fantastisk teknik allt. Ta ett fotografi till exempel. Det kan t.ex. vara intressant för ljuset, eller motivet, men kan också vara intressant som ett tidsdokument, som en spegling av dåtiden. Och ibland är ett foto av ett flyktigt uttryck mer intressant än uttrycket i sig.

Sen finns det sådana som NUG. En konstnär som alltid har gått sin egen väg. Genom att göra en slags ”meta graffiti” som någon har kallat det. En slags syntes av allt konstnären gjort tidigare med fokus på graffitti. NUG är en fenomenal graffitimålare, men hans bästa målningar utomhus ser inte ett dugg ut som hans dukar inomhus. Det är en intressant förflyttning, en bra transformation. Akay har på ett liknande sätt tagit steget vidare och arbetar idag mycket med installationer i det offentliga rummet. Precis som Adams, Klara Lidén, Sofia Hultén och Brad Downey, för att nämna några som utvecklar den icke beständiga idén om vad som är gatukonst. Det handlar om förgänglighet och tillgänglighet, osynlighet och synlighet. Sen finns ju alla tidiga street art-pionjärer som sällan syns i dagens debatt. John Fekner, Richard Hambleton, Barbara Kruger för att nämna några. Dom arbetade vid sidan om Basquiat och Haring och det gänget.

Vilket är ditt främsta tips till nya samlare? Och vem är din favoritkonstnär?

Om du vill börja samla, så börja köp! Att köpa med hjärtat är en klyscha som ofta används. Och den stämmer. Samtidigt är hjärtat inte ögat. Jag tycker man skall läsa på. Min pappa brukar säga: så länge man inte betalar mer än vad man tycker det är värt så är det värt det. Jag tycker inte att det är fel att köpa konst som matchar soffan. Man måste kunna bo med konsten. Och det är inte samma sak som att gå på en utställning och där gilla eller ogilla konsten. Och det är absolut nödvändigt att gå på visningar, gallerier, museer. Själv föredrar jag att gå på ställen där det är folk, då är det lättare att koncentrera sig på konsten. Och när man köper tycker jag inte att man skall utesluta prints. Internationellt köper alla prints. Det är också ett tips till konstnärer som vill bli kända. Få ut många prints. Det är delvis därför det har gått så bra för Banksy, Obey och Warhol. Mer vill ha mer. Och om du siktar på att samla eller investera, köp alltid två om du kan, köp original och köp stort. Pruta inte på galleriernas priser, det kommer löna sig.
Favoritkonstnär. Svårt. Som det känns här och nu, favoritkonstnärer: Lena Svedberg, Dan Wolgers och Akay.

ANDREAS BLOM

Curator och konstnär

Du är curator för konsten på Satans Demokrati - en vandringsinstallation som gestaltas i ett 3500kvm stort kontorskomplex i Sickla i Stockholm - och en av Sveriges kanske största konsthändelser på den alternativa konstscenen under senare år. 300 konstnärer, varav många gatukonstnärer. Skulle du säga att det finns en gemensam värdemässig grund bland dessa konstnärer?

Alla på Satans Demokrati är alternativa och gör något som ligger utanför den ordinära scenkonsten, utanför den rådande normen i Sverige skulle man kunna säga. Och vi vill vara i framkant. Men vi vänder oss inte emot. Vi försöker istället att jobba med. Det handlar inte om att förhålla sig emot konstvärlden och den samtida konsten som ett etablerat system, om det är det du menar. Det handlar snarare om att samarbeta. Däremot är det otroligt svårt att få ihop dessa två världar. Rådande konst - och kulturstrukturer är inte tillåtande när det gäller nya sätt att tänka, tid, framförhållning, flexibilitet, svängrum.

I vårt arbetssätt försöker vi att inte tänka på konstnärer, utan på människor som vill jobba konstnärligt. Det är en stor skillnad. Om konstnären sedan är rörmokare, programmerare, lärare, skådespelare eller målare, det spelar ingen roll. Det är snarare en tillgång. En position som personen använder för att göra konst ur sitt särskilda perspektiv.

Du är medgrundare till Kollektivet Livet, en kommunikationsbyrå som fokuserar på subkulturella uttryck. Ni har skapat flera konstnärliga projekt, bland annat Graffitiförmedlingen, som arbetar med att lyfta graffiti och gatukonst i samhället. Hur har inställningen till gatukonst förändrats under åren? Har den förändrats tycker du?

Graffitiförmedlingen var ett konstprojekt som vi gjorde mellan 2014-2016. En installation där vi gestaltade en arbetsförmedling. Vi önskade belysa hur bra det skulle kunna funka. Sen råkade det gå lite för bra för installationen, det blev ett riktigt projekt där vi har för avsikt att föra fram gatukonst och graffiti i samhället.

Hur inställningen har förändrats?…Hos vilka…? Hos folket? Hos makten? Hos marknaden? Konsten har förändrats lika mycket som inställningen till konsten har förändrat oss. Och konsten på gatorna har skapat en hunger efter mera. Något som inspirerar konstnärer att göra mera. Inställningen till klassiskt klotter har ännu inte förändrats. Det är fortfarande hatat i vårat samhälle. En välarbetad målning däremot råder det ingen tvekan om, den gillas av dom flesta. Liksom gulliga rådjur, eller upp och nedvända statyer… Men makten gillar inget av alternativen. Makten är dock maktlös, och kan inte få bort uttrycken, trots hård censur. Något som paradoxalt nog bara har gjort att stilar och riktningar har utvecklats. Dels i teknisk bemärkelse, då folk utvecklar snabba och smygiga sätt att utföra sin konst. Men framförallt konceptuellt utifrån de berättelser/gestaltningar/motiv som dessa konstnärer väljer.

Marknaden har alltid gillat konsten. Reklamindustrin, varumärken, ”billboards” älskar denna världens största kulturyttring. Kläder, mode, konvolut, posters etc. Det är en kraftigt exploaterad konstform helt enkelt. Och detta är nog bara början. Men yngre konstnärer verkar inte se marknaden som ett problem, utan snarare som en möjlighet, det är intressant.

Det senaste året har du arbetat nära två av värdens kanske största gatukonstnärer just nu, duon Os Gemeos. Hur skulle du beskriva deras förhållningssätt gentemot gatukonsten och allmänhetens närmast explosionsartade intresse för deras konst?

Os Gemeos hade ganska inarbetade och medvetna strategier. Dom vägrade ställa upp på intervjuer och sammanhang där deras konst i allmänhet kunde utnyttjas för en annan parts vinning. Det gällde i synnerhet när någon ville använda dom för att vinna politiska eller varumärkesbyggande poäng. Jag tackade nej å deras vägnar till samtliga förfrågningar av journalister som hörde av sig. Os Gemeos valde även att tacka nej till att medverka på deras egen invigning av målningen på Mosebacke då dom förstod att politiker och institutionschefer var på väg dit för att göra politiska poänger av deras konst.

Många tycker att dom är svåra att jobba med just därför. Men jag håller inte med. Jag ser dom som jordnära, djupa, tydliga och sköna konstnärer med hög integritet. Dom möter institutioner som är helt ovana vid deras tankemönster. Institutioner som bryr sig mer om titlar än vad dom bryr sig om själva konsten. Institutioner som bryr sig om hur mycket pengar som står på spel och bara armbågar sig fram. Det är just det som skapar onödiga schismer. Os Gemeos gör det dom älskar, oavsett omvärlden. Och det enda man med säkerhet kan säga är att dom kommer att måla i morgon, någonstans i världen, eftersom dom har målat varje dag dom senaste 20 åren. Dom har nått en kultstatus som tillåter dom att välja exakt vad de vill göra av alla erbjudanden.

Hela samarbetet med Os Gemeos inleddes för flera år sedan. Då fanns det inte en spänn i budget. Och det var långt innan nolltoleransen togs bort. Dom var intresserade av att komma till Stockholm just för att vi har en historia av hat och censur gentemot deras konstform och allt vad den har tvingats genomlida. Dom ville göra en betydelsefull målning som skulle vara som en gåva till alla stockholmare och som en ”tribute” till alla de konstnärer som har burit den svenska gatukonsten och graffitin framåt. Något som i deras motiv på Mosebacke kan urskiljas genom en tunnelbanevagn i nedre vänstra hörnet. En symbolisk och viktig detalj.

Vad gör du om tio år?

Lever på att möjliggöra, förändra och utveckla.

Om du fick välja. Vem skulle göra en mural på Rosenbad?

Statsministern. Tillsammans med ett kompetent team av konstnärer/Crew.

KARIN ARINGER

Specialist samtida konst och fotografi på Bukowskis

Du har varit med och utformat och organiserat ett oräkneligt antal slagauktioner och temaauktioner online med inriktning på samtida konst och fotografi. Vad har du lärt dig?

Jag har främst lärt mig att det lönar sig att inte tumma på kvalité samt att lägga ner tid på urvalet och presentationen. Det ger ett stort mervärde att berätta om bakgrunden till verkets uppkomst och vem konstnären är. Med bara några korta meningar kan vi fånga köparnas intresse genom att på sätt och vis ge dem nycklarna till verket. Speciellt inom den samtida konsten finns det ett behov av sådan information eftersom den konsten oftast är mer konceptuell än t.ex. det klassiska måleriet från 1800-talets slut.

Graffiti, street art, urban art, om en så vill, kärt barn har många namn, har dom senaste tio åren slagit rekord efter rekord på den internationella konstmarknaden. Hur ser du på detta? Har du märkt av ett ökat intresse för den här typen av konst?

Jag märker att det finns fler som är villiga att betala mer pengar för den här typen av konst idag än för några år sedan. De flesta köparna och säljarna är väldigt entusiastiska och oerhört insatta. Den gruppen växer, men det finns fortfarande många som ställer sig tveksamma till den här sortens konst. Jag tänker att det kan jämföras med den process som fotografi har genomgått. Det har tagit förvånansvärt lång tid för fotografi att accepteras som en fullvärdig konstform trots att stora institutioner som MoMa började samla fotografi på 1930-talet och de första separatauktionerna hölls i USA redan på 1970-talet.

Du har genom åren specialiserat dig inom den politiska och feministiska konsten från 1960-talet fram till idag. Du arrangerade inför vårens Contemporary 2017, t.ex. ett panelsamtal med Silvana Imam, Maria Friberg och Ann-Sofie Back. Finns det beröringspunkter mellan den feministiska konsten och gatukonsten

Utifrån att de båda är konst som kretsar kring ett ifrågasättande uttryck, som ett motstånd mot den samhälleliga normen, så finns det givetvis beröringspunkter. Men jag tycker att det är svårt att generalisera på det viset. Varje konstnär har sin tematik och uttrycksform oavsett hur det sedan kategoriseras av betraktaren. Historiskt så skiljer sig ju tillvägagångssättet och materialen åt mellan dessa två konstformer. Samtidigt så handlar bägge formerna om att ifrågasätta strukturella problem som konstnären upplever i samhället.

Vilket är ditt favoritmuseum

Jag var på Peggy Guggenheim Collection i Venedig för några veckor sedan och det är ju faktiskt helt fantastiskt!

Vilket konstverk skulle du hänga över din säng hemma?

Jag vill ha Man Rays ”Glass Tears” från 1932 på väggen och så Meret Oppenheims ”Ma gouvernante” på nattduksbordet.

Intervjuer av Fredrik Anthony