Georg Haupts namn förknippas med möbler av en enastående kvalitet. Ingen annan mästare under 1700-talet kan mäta sig med honom vad gäller säker formkänsla och utsökta inläggningar. Under 1800-talet föll hans namn i glömska för att på nytt bli känt i början av 1900-talet i och med museimannen John Böttigers banbrytande arbete om Haupts möbelproduktion.
Intresset för mästaren har fortsatt och resulterade senast i en kunglig jubileumsutställning i Kungl. Husgerådskammarens regi 2006. Då gavs ett ypperligt tillfälle att överblicka en banbrytande mästares gärning. Haupts oöverträffade ställning inom svensk möbelhistoria har flera orsaker. Förutom att hans möbler är mycket skickligt och smakfullt utförda kom han att spela en huvudroll i Sverige vid stilskiftet från rokokon till den nyklassiska gustavianska stilen omkring år 1770. Georg var tredje generationens snickare i Sverige inom familjen Haupt. Hans farfar Jürgen kom till Stockholm från Nürnberg på 1660-talet, då byggnadsverksamheten blomstrade i stormakten Sverige. Det stora byggnadsprojektet var Stockholms slott, där bl.a. Jürgen levererade slottskyrkans bänkinredning 1696, som mirakulöst klarade den stora slottsbranden året därpå. Bänkarna räddades från eldens lågor och kan idag ses i nuvarande slottskyrkan. Jürgens son Elias fortsatte att utföra snickeriarbeten på slottet. Dock kom inga kunskaper att överföras från far till son eftersom Georg var knappt tre år gammal då hans far Elias gick bort. Han fick i stället från tretton års ålder gå i lära hos snickarmästaren Johan Conrad Eckstein.
På 1760-talet gav han sig ut på gesällvandring för att förkovra sig i yrket och lära av de stora mästarna i framförallt Paris och London. Två arbeten är kända av honom från denna tid. Dels ett skrivbord av mahogny som han utförde i Frankrike för hertig de Choiseul 1767, samt ett litet bord med inläggningar av trä och marmor som han gjorde i London två år senare efter ritningar av den engelske kungens arkitekt William Chambers. Av uppdragsgivarnas höga rang att döma måste Haupts skicklighet ha vunnit stort erkännande och även nått Sverige eftersom han 1769 utnämndes till hovsnickare. Samma år hemkallades han för att tillverka ett skrivbord med uppsats på beställning av kung Adolf Fredrik som present till sin gemål drottning Lovisa Ulrika.
Vid denna tid var mästarna i Sverige fullt upptagna med att tillverka möbler med svängda former i yppig rokoko. I kontrast till dessa bukiga rokokomöbler introducerade Haupt det nyklassicistiska raka formspråket med drottningens skrivbord, som också var hans mästerstycke. Vanligtvis bestod mästerstycket under denna tid av ett stort salsskåp, men även i detta avseende var Haupt banbrytande med sitt skrivbord. Snickarämbetet fann det; "wara med besynnerlig skickelighet och flit förfärdigat, att det med nöije och heder för ett dugtigt och fullkomligit mästar stycke anses". Särskilt beundrades de vackra inläggningarna av olika träslag i form av lagergirlander, en porträttmedaljong samt rikt intarsiaarbete på uppsatsens jalusidörrar i form av böcker, nothäfte och musikinstrument som skulle syfta på drottningens bildningsideal.
Haupts dekorteknik skiljde sig från det franska sättet där små fanerbitar sammanfogades till mönster. Istället använde han sig av större enheter i vilka han graverade sina dekorelement och fyllde med färgat vax, såsom porträttmedaljonger, bladverk m.m. De officiella kungliga uppdragen var viktiga prestigeuppdrag som markerade Haupts ställning som den främste bland ebenisterna. ”Haupt”, för att citera Ljungström: ”å sin sida, gjorde sitt yttersta i de stora kungliga uppdragen, medveten om deras attraktionskraft för andra beställare” , något som auktionens byrå är ett bra exempel på. Det var få förunnat att kunna förvärva en möbel av Haupt. Vid sidan av kungafamiljen var hovet och högadeln, samt ett fåtal borgare och bruksägare, de främsta kunderna till dessa exklusiva möbler. I Haupts verkstad kom flera av den gustavianska och sengustavianska epokens mästare att arbeta för att sedan själva bli mästare, såsom Anders Lindberg, Gustaf Adolph Ditzinger, Nils Petter Stenström och Petter Kyhlberg. Framstående gustavianska ebenister hämtade former och mönster av Haupt, däribland Gottlieb och Fredrich Iwersson, Anders Lundelius, Johan Neijber, Gustaf Foltjern, Niclas Korp och Nils Petter Stenström.
Omtyckta dekorelement var den antikiserande urnan med lagerhängen, figurmedaljonger, rosettupphängda lagergirlander, lagerkvistar, lagerkransar, bladrosetter i rutmönster, löpande hund, kannelyrer och geometriska bandverk. Ebenisterna kombinerade olika inläggningar och beslag på ett sådant personligt sätt att det ofta är möjligt att ange mästarens namn på osignerade möbler. Haupt införde i Sverige den franska möbeltypen med en tredelad fasad, ”en trois corp”, med tre lådor och rak form på lätt svängda ben som skapades av Jean-François Oeben och vidareutvecklades av arvtagaren till hans verkstad Jean-Henri Riesener. Oeben dog 1763, innan Haupt kom till Paris men han kom i kontakt med Oeben/Riesenerverkstaden genom sitt arbete hos brodern Simon Oeben. Haupt föredrog att låta byråns ben låna rokokons svängda formspråk, vilket gav möbeln mer spänst. Denna övergång mellan rokoko och nyklassicism där stildragen blandas kallas internationellt transition. Förutom formen hade Haupts intarsiamotiv och bronsbeslag både franska och engelska förebilder, som han, hemkommen till Sverige, omvandlade till ett självständigt uttryck. Lärdomarna från utlandsåren låg till grund för hans konstnärliga skapande och för fanerade möbler kom Haupt att leda stilskiftet från rokoko till nyklassicism. Haupt använde sig ofta av inhemsk gråfärgad björk, som bakgrund till den inlagda dekoren, vars vackra vattrade struktur påminde honom om det populära satinträet som han hade lärt sig att använda i England. Haupt plockade med sig även andra motiv från sina år utomlands. Från Paris hämtade han den där ofta använda dekoren i form av ett rutmönster fyllt med bladrosetter, s.k. grillage- eller quadrillagedekor, eller som Haupt själv kallar det: ”rosetter uti mosaique”, eller bara ”mosaique” , vilket var dåtidens franska benämning. Som Torsten Sylvén visat var utformningen av dessa rosetter starkt personlig hos de olika snickarna.
Rosetterna blir ett sätt att identifiera mästaren bakom en möbel då utformningen av dessa kan ses som små ”signaturer” i sig. Haupt själv använder konsekvent en och samma utformning på sina rosetter. Frisdekor bestående av inlagda kannelyrer introducerade Haupt från England. En effektfull detalj som han behärskade till fulländning, vid sidan av att gravera faneret, var att markera dekordetaljernas slagskuggor så att en tredimensionell verkan uppstod.