Sighsten Herrgård New York 1968.
Signerad Ralf Turander. Även signerad a tergo. Bilden är tagen 1968, denna kopia framställd 2010. Fotografi 70 x 100 cm.
Lotta Lewenhaupt och Tonie Lewenhaupt, "Bilden av modet", avbildad på helsida, sid 157.
Säljes till förmån för projektet "Let's talk HIV". Pengarna går oavkortat till aidsforskning.
År 1968 blev modedesignern Sighsten Herrgård världsberömd – tack vare unisexoverallen. Det är när Sighsten befinner sig i New York för att ta emot ett designpris som fotografen Ralf Turander tar den nu välkända bilden av Sighsten i overallen.
Det är inte särskilt långsökt att Ralf Turander skänker in just den bilden till Bukowskis auktion mot hiv och aids: varje gång man talar om aids finns det anledning att komma ihåg Sighsten Herrgård.
Den 29 juli 1987 trädde Sighsten Herrgård (1943–1989) fram i Aktuellt och berättade att han var hiv-smittad: därmed gav Sighsten aids ett ansikte i Sverige.
Det resulterade också i att några av Sighstens nära vänner – med Alexandra Charles som initiativtagare – bildade Stiftelsen Sighstens Vänner Mot AIDS i början av augusti 1987, med ambitionen ”att på ett varaktigt sätt samla människor verksamma inom främst design, mode, musik, konst, film, teater, litteratur och media i kampen mot aids”. Tanken var att via välgörenhetsprojekt samla in pengar för att kunna sprida information om hiv och aids. Stiftelsen samarbetade från början med Noaks Ark/Röda Korset.
Den allra första – och största – aktionen som gjordes var Mode Mot AIDS, en gigantisk modevisning som gjordes i samband med den då pågående modemässan i Älvsjö under två kvällar i september 1987.
Det var på Ralf Turanders studio som vi – Ewa Kewenter, Dan Arne och jag – satte ihop konceptet Mode Mot AIDS. Vi tre hade egentligen redan tänkt tanken två år tidigare på ett café i Paris, då vi talade om att ”på svenska” göra en supervisning i just välgörande syfte – det hade redan gjorts visningsprojekt mot aids i mindre skala ute i Europa, eftersom modevärlden började drabbas av aids runt 1984/85. När Sighsten gått ut i tv ringde jag Ewa och frågade om hon var redo – och det var hon. Och Dan Arne. Och Tom Hedqvist, som gjorde logon och fortsatta grafiska profiler. Och Jerry Jansson, som råddade visningen tekniskt. Och Ralf, som lånade ut studion och en telefonlinje för kontorsverksamheten. Och svenska modemässan, som förmedlade lokalerna i Wasavarvet för visningarna. Och – alla andra, ingen nämnd och ingen glömd.
Vi lade ribban högt redan från början: det högsta och längsta podiet, flest modeller (46 var toppnotering då), bästa smink och frisörer, bästa kläderna … vi drog i alla tåtar som vårt nätverk medgav, vilket inte var så lite, och fick in kläder även från Paris och London. I sin helhet var projektet fullt jämförbart med de cirkusvisningar som görs i Paris idag, men den gången var det med svenska mått mätt rena fantasteriet. Så var det, hela ”eventet” skulle vara en helkväll: i det faktiskt modesta biljettpriset på 380 kr ingick vin, vatten, snittar, musikalisk underhållning (där Nisse Landgren framförde en specialskriven ballad) och så tillkom försäljning av specialtryckta T-shirts. Dessutom hade Ewa raggat in sponsorer, från H&M och TryggHansa till RFSU. Bland annat för deras skull (de måste ju få credit) och för att sprida information om aids gjorde vi även tidningen Mode Mot AIDS.
Jag saxar ur förordet i tidningen:
”Mode Mot Aids är tanken som blev handling. Denna tanke, som föddes för snart två år sedan och som katapultartat blev till handling under fem intensiva veckor, är också drömmen om att använda en modevisning som språkrör i kampen mot aids.
Responsen blev enorm: över 1100 personer, varav hälften vanliga människor som var i stan för modemässans skull, såg visningarna. Och tyckte att de var de bästa som gjorts i genren, samt att de också var värdiga. Alltså helgade ändamålen medlen.
Vi gjorde Mode Mot Aids med hjärtat. Vi ville åstadkomma engagemang i gemensam handling för sakens skull. Att vi lyckades bevisar faktum att vi genomförde det hela på fem veckor, med hjälp av många entusiaster. Vänner, deras barn, bekantas bekanta, lediga modeller osv har huggit in där det behövts: klistrat kuvert, skrivit adresser, sprungit på posten, packat kläder, svarat i telefon, sålt biljetter. Alla har varit positiva, prestigelösa och glada att hjälpa till. Det har därför verkligen varit roligt att jobba med Mode Mot AIDS. Och det har hela tiden känts att man hållit på med något viktigt och riktigt.”
Betänk att allt detta hände 1987. Vi gjorde ett fantastiskt jobb, som inbringade nästan en miljon. Det var mycket pengar då. Mode Mot AIDS gjorde nytta och genererade flera projekt i samma anda.
Visst ger det goda orsaker att minnas Sighsten Herrgård.
Devisen att ”aids angår oss alla” gäller fortfarande. Precis när som helst kan aids få ett ansikte för er personligen. Om en enda bild kan göra skillnad i den fortsatta kampen mot aids är det värt att bjuda med hjärtat på den här auktionen.
(text Lotta Lewenhaupt)