Dan Wolgers

Domen är ett av Dan Wolgers mest ryktbara konstföremål och det vann sin plats i den svenska konsthistorien i samma ögonblick som det signerades. Men samtidigt slets det ur sitt faktiska sammanhang och in i egna banor där myt och verklighet efterhand har vävts samman. Här har Dan Wolgers med egna ord för första gången sammanställt bakgrunden till denna legendariska ready made:

Våren 1992 inbjöd Liljevalchs konsthall ett tjugotal svenska konstnärer att delta i en grupputställning vilken skulle öppna i november samma år. Utställningens namn var bestämt till Se människan vilket var Pontius Pilatus utrop när han förde fram den gisslade Jesus inför den vrålande hopen strax före korsfästningen. Det är frestande att förstå titeln som att konsthallen ansåg sig förevisa (helgad) konst inför en oförstående publik.

Till vernissagen skulle en utställningskatalog sammanställas med en enkel presentation av de deltagande konstnärerna. Jag tackade ja till inbjudan, väl medveten om de villkor som ännu på den tiden rådde gällande utställningsersättning, d.v.s. begreppet utställningsersättning fanns ännu inte (det dröjde till år 2009 då det så kallade MU-avtalet tecknades mellan staten och ett antal konstnärliga organisationer). År 1992 var det fortfarande så, och i praktiken är det nog så ännu, att konstnärerna var för sig förhandlade med beställarna (i detta fall Liljevalchs konsthall) och konkurrerade med varandra om ersättning tills beställarens magra utställningskassa var slut. Den som beviljades bidrag kunde få en eller ett par tusenlappar men i regel hävdade beställaren att det var en tillräcklig ersättning till konstnären att den fick möjlighet att utan kostnad få ställa ut sina alster. I praktiken blev det konstnären, längst ner i näringskedjan, som med egna pengar och eget arbete bekostade konsthallens uppdrag att visa konst för medborgarna.

Jag beslöt mig för att denna gång inte genera varken sig själv eller utställningskommissarien med för båda parter förnedrande förhandlingar om pengar för att istället ordna saken på egen hand.

I konsthallen fanns, och finns fortfarande, något dussin bänkar i salarna för besökare att slå sig ner på. Jag meddelade utställningskommissarien att jag behövde två av bänkarna för min medverkan och fick utan frågor eller invändningar av hjälp av honom att bära ut de båda bänkarna till min bil utanför huvudingången. I min ateljé snyggade jag till bänkarna, avlägsnade snickeriets etiketter på insidan av sargen och bröt bort tuggummin som satt gömda där (de finns nu i Moderna museets samlingar, etiketterna alltså). Därefter forslade jag bänkarna till en fotostudio för bilden i utställningskatalogen och sedan direkt vidare till inlämning och visning på Stockholms Auktionsverk som då låg mitt i Stockholms city. Tidpunkten för inlämningen synkroniserades med vernissagen på så vis att dagen för auktionen skulle infalla före, men så nära vernissagedagen som möjligt och det kom turligt att röra sig om bara några dagars differens. Det var avgörande för mig att även om jag inte hade redovisat fullt ut vad jag avsåg att göra till utställningen (för vilken konstnär gör det?) så skulle ändå saluförandet av bänkarna genomföras så öppet som möjligt och vad är öppnare än en stadsauktion mitt i stan? När dagen för auktionen närmade sig blev jag uppringd av utställningskommissarien som med bekymrad och allvarlig röst uppmanade mig att ringa tillbaka. Jag antog då att någon i konsthallens ledning hade råkat se bänkarna på visningen och underlät, för att vinna tid, att ringa tillbaka. Till sist, efter upprepade påstötningar, fann jag det osportsligt att ytterligare förhala samtalet och ringde upp. Då möttes jag av beskedet att konsthallen för utställningskatalogens omslag hade plagierat mitt telefonkatalogomslag vilken det året fanns i varje hem och på varje arbetsplats. Konsthallen hade bara bytt ut alla uppgifterna mot sina egna. Men nu hade de blivit ångerfulla och bekymrade för vad de hade gjort, nu när den färdiga katalogen slutligen var tryckt och levererad till konsthallen. Jag brast ut i gapskratt och tillfrågad om vad det var som var så roligt med det beskedet svarade jag – Det får ni väl se!

Först när utställningen var färdighängd dagen före vernissagen och bänkarna blivit sålda och min yta i en av salarna fortfarande stod tom berättade jag för ledningen att mitt bidrag till utställningen var att jag genom att sälja bänkarna på auktion hade ordnat ersättning för min arbetsinsats och att jag inget mer hade att bidra med än verksskylten på väggen som markerade mitt innehållslösa utrymme, även om skylten var uppsatt av konsthallen och inte av mig själv (skylten blev stulen några dagar senare). Ledningen reagerade med förtjusning över mitt bidrag och bjöd på både lunch och middagar för att resonera igenom det hela eftersom saken vid pressvisningen hade spritts till media och vållat stor uppståndelse.

Några dagar efter vernissagen blev konsthallen kontaktad av köparen av bänkarna som hade sett i pressen varifrån de kom. De stod nu i en frisersalong för kunderna att sitta och vänta på, man kunde se bild på det i tidningen. Frisersalongen erbjöd sig att sälja tillbaka bänkarna till konsthallen och fick då av konsthallen ett avsevärt högre pris för dem än vad jag hade fått på auktionen nån vecka tidigare.

När utbetalningen från Auktionsverket kom köpte jag en faxväxel, en apparat som kunde skilja på fax och telefonsamtal i inkommande påringningar till ateljén. Saken var högaktuell då jag fick hundratals påringningar om dagen i min ateljé till följd av mitt telefonkatalogomslag. En stor del av förarbetet med bänkarna rörde sig om att i så stor utsträckning som möjligt bringa tänkbara länkar i utvecklingen att kroka i varandra efterhand. Exempelvis skulle eventuella inkomster från försäljningen av bänkarna återinvesteras i den konstnärliga verksamheten. Jag hade därför beslutat i förväg om inköp av faxväxeln, men det egendomliga var att faxväxeln kostade exakt lika mycket som bänkarna slutligen hade gett. Endast slumpen kunde ha ordnat detta, eftersom det på den tiden, före den digitala, inte var möjligt att på fri hand finna en vara på marknaden med ett alldeles bestämt pris. Kvittot finns i Moderna museets samlingar och faxväxeln i mina egna.

Eftersom jag hade undanbett mig att bänkarna skulle ställas tillbaka i mitt fullbordade utrymme i konsthallen placerades de i en annan konstnärs sal, på en upphöjd sockel med avgränsande rep runt om, och alltihop omgärdades med drivor av pressklipp om bänkarna.

Under utställningens gång, då besökare kom för att se mitt tomma utrymme och spikhålen efter den stulna verksskylten och de tillbakaköpta bänkarna på katafalken, anmäldes jag till polisen av två privatpersoner, oberoende av varandra. Min förseelse föll under allmänt åtal och anklagelsepunkten bestämdes av åklagaren till förskingring. Jag kallades till förhör och redogjorde tillmötesgående för de faktiska omständigheterna och erkände mig skyldig. Så småningom följde rättegång till vilken jag hade tilldelats en med offentliga medel bekostad försvarsadvokat men ingen av oss hade något att tillägga. I salen satt en skolklass och några konstkännare. Domen skulle meddelas vid senare tillfälle.

Och en tid senare läste jag i morrontidningen vid frukosten att jag hade blivit dömd till sextio dagsböter för förskingring av de två bänkarna. Domen bedömdes som mild och orsaken till mildheten skulle vara att jag tidigare var ostraffad och inte väntades återfalla i brott. Senare samma dag kom med posten ett kuvert från Stockholms tingsrätt. Jag antog att det innehöll domen och ett inbetalningskort för bötesbeloppet. Eftersom jag snart skulle ha en separatutställning på Galleri Riis i Oslo men saknade pengar att utföra det jag planerade för utställningen beslöt jag mig för att be galleristen att försöka sälja det oöppnade kuvertet till någon samlare. Det gick vägen och jag signerade och daterade kuvertet med dagens datum och inväntade en påminnelseavi gällande böterna från tingsrätten. När påminnelsen kom betalade jag böterna med inkomsten från försäljningen och det överskjutande beloppet gick till att framställa utställningen i Oslo.

Efter att det genom tidningarna hade blivit bekant att det oöppnade kuvertet blivit sålt och behållningen gått till böterna och till nästa utställning gick luften ur mediauppbådet som inte längre hängde med i vändningarna.
Jag gick vidare och det gjorde också kuvertet, på sina egna vägar.

Dan Wolgers