"Kärna"
Monogramsignerad. Utförd 1954. Duk 70,5 x 70,5 cm.
Sivert Oldenvi Collection
Riksutställningar för bildande konst, "Tre målare", utställning 137.
Riksutställningar för bildande konst, "Återblick på 50-talet", utställning 223.
Galleri Olsson, "Lennart Rodhe ”Block” arbeten 1954-55", 1988.
Lennart Rodhe reste 1953 till Italien och efter att besökt Rom anlände han i januari året därpå till Capri. Thomas Millroth har i sin bok om konstnären beskrivit hur Rodhe i Italien kom att utveckla sitt nya tema - blocken: "Han hade egentligen för avsikt att teckna efter naturen, men han hade otur med vädret. Det regnade hela dagarna och det var bara uppehåll på nätterna. Då kunde han gå ut och teckna husen, gatorna, trapporna i månsken. Föremålens linjer låg i skugga och syntes inte, men han ville teckna så att det kändes ändå. Han fyllde i de mörka partierna, så att det vita fick volym. Så återfann han en enkel princip, som man till exempel kan se på marmorgolv, där de rombiska plattorna lagts så att mönstret blir rumsligt: kuber bildas, vilka plötsligt kan välta, så att det som nyss syntes vara översidan på en kub plötsligt blir botten på en annan".
Lennart Rodhe utvecklade vidare detta 'blocktema' till färgmålningar, vilka kom att bli höjdpunkten inom hans konkretism. Titlarna till målningarna valdes omsorgsfullt, dock tillkom de efter att målningarna färdigställts. "Kärna" är ett utsökt exempel från denna betydelsefulla period i Lennart Rodhes produktion.
Lennart Rodhe föddes 1916 i Stockholm. Han utbildade sig bland annat vid Edward Berggrens målarskola och konsthögskolan i Stockholm med Sven X:et Erixon som lärare. Han gjorde också ett flertal studieresor till Norge, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Under tiden i Paris tog Rodhe intryck av konkretismen och han kom under 1940-talet att bli en av de ledande krafterna i Sverige för riktningen och han tillhör de främsta av de svenska konstnärer som blev tongivande efter andra världskriget. 1947 deltog Lennart Rodhe i utställningen "Ung Konst" vid galleri Färg och Form i Stockholm. Kritikerna såg i utställningen ett nytt tämligen gemensamt formspråk hos denna generation svenska konstnärer och trots att många av de deltagande konstnärerna värjde sig mot en enande beteckning kom de senare att kallas ”1947 års män”. Samma generation konstnärer kallades, dock motvilligt, ”konkretister”. Det som förenade dem var en strävan bort från tidigare generationers naturalistiska avbildning av människan och naturen. Man hävdade att de rent konkreta färgerna och formerna var en verklighet i sig.
Läs mer