Ulrik Samuelson

Mårten Castenfors skriver:

"Av de tre (Björn Lövin, Sivert Lindblom och Ulrik Samuelson reds. anteckn.) utmärker sig Ulrik Samuelson genom ett passionerat och erotiskt förhållande till motiv och material. Samuelsons verk är likt oblyga orgier i lacksvart och silkesrosa, i näckrosor och det marmorerat mondäna som de har sitt ursprung i en hässjas doft av hö och i en spegelblank järnrik svensk insjö. [...].

Under 1990-talet återgick en spefull Samuelson - installationskonstens nestor i Sverige - till stafflimåleri, samtidigt som måleriet som uttrycksform dömts ut av en yngre postmodern generation. Med utställningar som 'Blick stilla' 1993 och 'Enskild väg' 1996 på Galerie Aronowitsch visade Samuelson med finurligt eftertryck det expressiva naturmåleriets rika potential. Likafullt var det inget vanligt naturmåleri som presenterades utan ett mer koncepuellt dito där motiven antingen var sugande abstrakta eller yviga genom en murrig asfaltsbrun ton, som i färg erinrade om 1800-talets instängda salongsmåleri. Samtidigt stod dessa målningar i en intensiv dialog med svensk och internationell konsthistoria; i sina verk talade Samuelson lika hjärtligt och direkt med Kasimir Malevitj som med Edvard Munch, Prins Eugen och Bruno Liljefors. alltmedan han underförstått från sin position lite vid sidan av konstlivet också i slöjor kommenterade samtidens konstdebatt. Dessutom införde Samuelson, ironiskt och bitskt, likt målarkollegan Torsten Andersson, dubbeltydiga texter i sina verk. Med dessa kontrasterande versaler uppnådde Samuelson ytterligare retning i verken, och den stiltje som tycktes råda i naturen bröts effektivt sönder och övergick i en tvingande mental aktivitet. Samuelsons måleri var, liksom hans installationer, både kryptiska och hänförande - ständigt inbjudande till ett visuellt och intellektuellt bryderi." (Mårten Castenfors, "Sveriges konst 1900-talet, del 3, 1970-2000", 2001, sid. 49-52.