Bror Hjorth

1921 anlände Bror Hjorth till Paris för att studera skulptur för Antoine Bourdelle på Grande Chaumière. Under lärdomsåren i Paris var det också skulpturen som stod i centrum för Hjorth. Snart upptäckte konstnären dock måleriets möjligheter: ”Men när jag snart började måla, höll jag mig ändå tillbaka av fruktan och misstro mot teoretiserandet och även för att jag ville ha mitt måleri i fred. Det var min vila, mitt tidsfördriv som bara angick mig” (Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, 1967).
En inkörsport hade öppnats genom Hjorths kontakter med Gauguins måleri i Paris: ”Nu började jag på allvar fundera på måleri och fann att jag behövde färgen för att kunna uttrycka vad jag ville. Kanske låg Gauguins måleri bakom detta första försök. Gauguins konst var en uppenbarelse för mig, särskilt de senare årens från Tahiti. Klarheten och det primitiva i det ändå så raffinerade måleriet. Jag kände längtan efter denna främmande värld som han flytt till. Men mitt land, mitt hem, mina föräldrar, den klarblå himlen, de mörka granarna och tallarna, sjöarna och backarna, de ljusa nätterna. Alltsammans slog ut i blom inför mitt inre. Det var inte likt det franska med sin rikedom, men just kontrasten var så betagande. De hårda klara färgerna som glödde, visst var det kolorit fast på annat sätt än i det franska landskapet där allt är så mjukt. Det var ett märkligt land i sin fattigdom som jag kände jag rådde om. Jag behövde inte söka mina motiv någon annanstans. Genom mors brev fick jag det inifrån. Det var hon som berättade för mig så målande om detta som jag under hela uppväxten haft omkring mig men inte lagt märke till förrän jag nu plötsligt upplevde det”. Hjorths naturliga begåvning som kolorist framträder också med tydlighet i de tidiga målningarna från Paris under början av 1920-talet.
Under 1930-talet mattades Hjorths måleriska produktion av något till förmån för skulpturen. Bror återvände emellertid allt mer till stafflikonsten i början av 1940-talet. I sin bok Bror Hjorths Hus –en katalog över huset och samlingarna skriver, före detta museichefen för Bror Hjorths Hus, Küllike Montgomery följande: ”Under 1920-talet målade Bror Hjorth ett fyrtiotal oljemålningar men under 1930-talet bara elva. […] Men efter att han 1941 hade anställt den femtonåriga modellen Margit, tog han upp måleriet igen och började snart sälja målningarna genom Svensk-Franska Konstgalleriet och Trägårdhs Konstgalleri i Göteborg”.
Bilden fördjupas ytterligare av Hans-Olof Boström i biografin Bror Hjorth 1894-1968: År 1943 ställde Bror Hjorth ut separat på Svensk-Franska konstgalleriet och Nils Palmgrens recension i Aftonbladet bar rubriken ’Bror Hjorth – motståndet viker – genombrott’. Hos kritiken hade han väl slagit igenom på allvar redan 1935 men nu var det genombrott på bred front”.
1949 kallades Hjorth till professor i teckning vid Konsthögskolan och strax därefter företog han en viktig resa till Frankrike. Bägge dessa händelser bör rimligtvis ha stimulerat konstnärens förnyade intresse för måleri i allmänhet och landskapsmåleri i synnerhet. I sina memoarer skriver Hjorth: ”En kort resa till Paris 1951-52 blev betydelsefull för mig. Jag fann en ny mästare som jag under mina 10 år i Paris gått förbi. Av en slump kom jag in i en sal med Poussin på Louvren. […] Varför hade jag inte upptäckt honom förr?”.
Från Arild I är utförd just vid den här tiden. Hjorths förnyade intresse för det svenska landskapet hade under en rad år resulterat i motiv, inte bara, från Uppsala och Kambo utan även från Undersåker, Rättvik, Leksand och Öland. I det aktuella katalognumret är det dock det skånska kustlandskapet som avbildats. Motivkretsen är hämtad från de semesterresor Hjorth gjorde tillsammans med familjen eller i sällskap av sonen Ole. Motivet utfördes i två versioner där även den andra (Från Arild II) är i privat ägo. Förutom dessa två oljemålningar finns även två gouacher bevarade från vistelsen i Arild (nu i samlingarna på Bror Hjorths Hus i Uppsala: BHH 1038 resp BHH 2053). Motiven från Arild präglas av en dekorativ helhetsverkan där enskilda detaljer får stå tillbaka till förmån för den koloristiska helheten. I dessa motiv går Hjorth delvis tillbaka till sitt expressiva måleri från 1920-talet. Hjorths tre livsfärger var gult, blått och rött, måleriets grundläggande treenighet. Konstnären själv uttryckte det enligt: ”Jag har sökt klarhet i målningarna, försökt hålla mig till grundfärgerna rött, gult, blått och deras kontrastfärger jämte svart och vitt och så rena färger som möjligt”.
Kompositionens dekorativa helhetsverkan fulländas av ramen, egenhändigt skuren av konstnären själv. Bror Hjorths ramar förtjänar att bli betraktade som konstverk i eget majestät och om just ramarna har Küllike Montgomery, återigen, skrivit: ”Genom att Bror Hjorth skar ramar till nästan alla sina målningar, tillförde han även målningen ett skulpturalt element. Ramarna blev individuella, de fick inte vara för jämnt skurna eller ha en alltför djup guldglans. Bladguldet skulle läggas på med måtta och ramen är ofta skuren i kvistigt virke”. I katalognumrets ram avstod dock Hjorth från förgyllning och i stället är det träets egna egenskaper och skiftningar som framträder. En intressant parentes i sammanhanget är att ramen i detta fall, för ovanlighetens skull, är signerad.