Carl Fredrik Hill

"Det blommande fruktträdet III" målades i Bois-le-Roi under våren/försommaren 1877. Motivet ingår (som titeln antyder) i en svit målningar med blommande fruktträd. Dessa anses numer tillhöra Carl Fredrik Hills viktigaste landskapsmålningar i konkurrens med flodlandskapen från Champagne (1876), kustlandskapen från Luc-sur-Mer (1876) samt de något senare utförda målningarna i serien "Trädet och flodkröken" (sommaren 1877). I den aktuella sviten har konstnären lämnat flodlandskapens och kustremsornas säregna ljus bakom sig för att istället föreviga den lantliga färgprakten i trakterna kring Paris.

I Nationalmuseums utställningskatalog ”Carl Fredrik Hill” (1 oktober 1999 – 16 januari 2000) ger, professorn i konstvetenskap vid Lunds universitet, Sten Åke Nilsson följande bakgrund till målningens tillkomst:

”I mars lämnar Hill in två tavlor till Salongsjuryn och vänder sedan staden ryggen innan den börjar ’vårstinka’. I början av april får han reda på att hans målningar refuserats. Han bor då i Bois-le-Roi, en liten plats sydöst om Paris, där Seine kröker. På andra sidan ligger Chartrettes med sina gröna höjder. Det är förvånande, att Hill i nederlagets stund kan prestera så många och fullödiga arbeten som denna vår. När han firar sin födelsedag den 31 maj har han redan avverkat ’ett dussintal blommande landskap’; här är det inte tidvattnet som satt gränserna utan den korta blomningen. Han har också lagt grunden för de storartade utsikterna från Chartrettes. ’Villa vid Seine’ koncipieras nu liksom den lika välkända serien av målningar, som kallas ’Trädet och flodkröken’; dessa har sin blickpunkt strax ovanför villan. Närbilderna av fruktträden, som verkligen känns nära och djupt personliga, balanseras av de vida utsikterna över Seine, som i stället syftar mot det objektiva och allmängiltiga”.

Målningarna med de blommande fruktträden bildar en viktig svit där konstnären fokuserar på den franska landsbygdens skira vårblomning. Katalognumret präglas, liksom merparten av Hills landskap, av konstnärens påtagliga känsla för ljus och atmosfär. Trädens betydelse för Hills kompositioner har berörts av Karin Sidén, överintendent och museichef, Prins Eugens Waldemarsudde:

”Trädet som motiv, dess olika skepnader och uttryck, varierade Hill på många olika sätt alltifrån ungdomen. Man kan påminna sig målningarna från Frankrike med de överdådigt blommande fruktträden vid Bois-le-Roi, de höga popplarna utefter Seines stränder eller de skira trädens grönska i Champagne. Även under sjukdomstiden skildrade han olika slags träd –granar, pilträd, palmer, fruktträd i grottor, ihopslingrade träd eller kullvräkta träd med sönderslitna rötter i brusande vattenfall”.

Tidigare under konstnärskapet hade Hills träd en tydlig prägel av Corots gestaltning av samma motiv. Katalognumrets återgivning präglas dock i större utsträckning av impressionismens gestaltningsprinciper. Hills palett ljusnade också, som bekant, markant under våren/försommaren 1876, vilket märks i ett antal motiv från Champagne samt, kanske framförallt, Montigny.

Hills levnadstecknare Adolf Anderberg har kallat motivet en ”kärleksförklaring inför all denna blommande och doftande rikedom” samt nedtecknat följande beskrivning:

”Fruktträdens vita blomkronor flyter aldrig samman med den vita molnväggen. Den på avstånd helt vita blomsterskruden åstadkommes dock genom ett flimmer av färgnyanser i diskreta rosa-toucher, men även isättningar av blått och grönt spelar med i detta med osviklig säkerhet uppbyggda färgschema. Allt är tillkommet som i ett lyckorus. Hill visar sig ha upptäckt valörmåleriets djupast förborgade hemligheter och laborerar med dem efter behag”.

Kompositionen, baserad på det franska friluftsmåleriets realism, har här kombinerats med impressionismens landvinningar. Intressant att nämna i sammanhanget är att Pissarro våren 1877 också avbildade blommande fruktträd. Hills komposition bör dock inte ses som ett uttryck för den ena eller andra riktningen utan som en högst personlig syntes, vilket avslutningsvis poängterats av Torsten Gunnarsson, tidigare chef för samlingarna, Nationalmuseum:

”Viktigare är dock slutligen att skillnaderna mellan Hill och de franska konstnärerna är minst lika påfallande som likheterna. Hill är och förblir trots alla jämförelser en av den svenska konstens mest särpräglade och djupt personliga gestalter, vars konst aldrig kommer att låta sig förklaras som summan av de mottagna intrycken”.