Kjell Anderson

Kjell Anderson f. 1937 arbetade som dekoratör och scenarbetare i Stockholm i många år. Med ett förflutet som trumpetare i orkestern ”Lobsters” i Karlskoga tillbringade han sina fria kvällar på jazzklubben Nalen. Studier vid Anders Beckmans skola ledde till anställning på en reklambyrå och ett spirande intresse för konst. Moderna Museets utställning ”4 Amerikanare” 1962 påverkade honom starkt. Oljefärger inhandlades och han utför en målning som blir antagen på Vårsalongen. Anderson sökte in till Konsthögskolan men kom inte in. Därefter sökte han varje år tills han till slut blev antagen 1967. Besvikelsen över att inte direkt bli antagen vid Konsthögskolan medförde att han senare kom att uppfatta konstnärskapet som ett privilegium.

Den första utställningen ägde rum på Galerie Burén och ett par år senare ställer Anderson ut tillsammans med vännerna Bo Larsson och Kjell Strandqvist på det gemensamma Konstnärsbolaget. På 80-talet har Konstnärsbolaget upplösts och Anderson får en ny ateljé i Münchenbryggeriet och blir anknuten till Galleri Olsson med återkommande separatutställningar från 1982 till 2011.

Modernismens ideal och motsättningarna mellan måleri och installation debatterades livligt under hela 1980- och 1990-talet. Konstmarknaden var präglad av övermättnad då utbudet hade utvecklats explosionsartat. Bland dem som envist fortsatte att utmana och utveckla modernismens logik fanns Kjell Anderson, vännerna som hade bildat Konstnärsbolaget och dess efterföljare.

Mårten Castenfors skriver i essän ‘I modernismens kölvatten’ (SAK publikation 110):
”Även Kjell Anderson anlade sin färg stramt och balanserat under 1990-talet, men till skillnad från Strandqvist, fanns det i verken små kvarhållna referenser till natur och ting. Det växte som av blomster i ytan, men det prunkande var blott en förevändning för att utforska måleriets möjligheter, där färgen och formen bildade sin egen natur. I Andersons behärskat torra men samtidigt subtila kolorit fanns en skugga av nestorn Lennart Rodhes formella krav, med en bildlogik där den motiviska och formella improvisationen inte fick ta alltför stora krumsprång.”