Inge Schiöler växte upp i en familj med mångsidiga kulturintressen, hans far var amatörbotanist och hans mor utbildad på Musikaliska Akademin. Det var en stimulerande miljö för den unge Inge och han kom att vilja utbilda sig till målare. Efter olika förberedande skolor studerade Inge för Tor Bjurström på Valands Konstskola 1926-1929. Enligt den senare arbetade Inge alltid "...som den som har kort tid till sitt förfogande och utnyttjade antagligen hänsynslöst hela sin överkänslighet och darrande nervositet".
Åren efter Valand är sökande period. Inges måleri är mycket expressivt och inlevelsefullt och motivkretsen varierar även om landskapen dominerar. Inge reser till Spanien och Frankrike, arbetar på Svensk-Franska galleriets rambod och tillbringar somrarna på Syd-Koster. Han trivs bra i Stockholm och umgås flitigt med bland andra Sven X:et Ericson, Albin Amelin, Ivar Lo-Johansson och Harry Martinson.
I början av 1933 drabbas Inge av en svår influensa och uppvisade samtidigt tecken på psykisk ohälsa. I oktober 1933 blir han intagen på Sankt Jörgens sjukhus med diagnosen schizofreni. Inge hamnar i ett tillstånd av djup apati och ingen tror att han någonsin ska kunna måla igen. Den dåvarande psykvården var inte så utvecklad utan bestod mest av förvaring och olika slags chockterapier (elchocker t.ex.). Dock så börjar man under 1930-40-talet utveckla och använda regelrätta mediciner vilket bidrar till vissa förbättrade vårdresultat. Läs mer
Våren 1942 väcks Inge plötsligt ur sitt apatiska tillstånd, enligt muntliga källor tack vare ett besök av syskonbarnbarn som föranleder ett känslotillstånd som får Inge att börja teckna och måla igen. Han målade på precis allt som fanns tillhanda, toalettpapper var ett favoritmaterial. Personalen måste be släktingarna att sända material såsom papper, pennor och kritor. Han producerade enorma mängder och arbetade i ett uppjagat tempo.
Motiven är mycket alldagliga men har en direkthet och uppvisar ett gott öga för detaljer. Det ger också en intressant inblick i ”den intagna människans värld”. Intressant att notera är att det är människor och specifika miljöer som avbildas – något som man knappast senare återfinner i hans måleri – konstverken efter 1946 innehåller sällan människor utan motivvärlden är havet och naturen. Från och med 1946 får Inge allt fler och längre permissioner, ofta med ledsagare, som får följa med honom på målarsejourer i hans stuga på Sydkoster som släktingar köpt åt honom. Nu skapar han de stora dynamiska och färgexplosiva kustlandskapen, allra helst i tjockt struken olja. 1960 blir Inge utskriven för gott, han hade då tillbringat närmare 27 år av sitt liv på sjukhus.
Auktionen omfattar 21 verk på papper.
