Åke Axelsson

GUSTAV (1994)

Gustav-stolarna är en kollektion primadonnor. Ryggarnas plattor sträcker sig långt ut åt sidorna och spretar uppåt likt Picassos tjurhorn eller kinesiska tempeltak. Med sina överdrivna ryggar ser stolarna ut att ha byggts som rekvisita till en teaterpjäs eller ritats för en serietidning. Gustav 3 har en rygg av skiktlimmad fanér som nästan hotar att tippa över. Det är ovanligt med en sådan dramatik och instabilitet i Axelssons verk. Stolarna bär på 1980-talskänsla i de stora gesterna och självhävdelsen. ”Jag var lite mer fantasifull på den tiden, vågade mer och ville väl visa att jag också kunde vara extravagant”, säger Åke idag, lätt förundrad och lite fnissig inför serien. Utgångspunkten var trots allt funktion. Sitsarnas fundament med ett hårdgummibeslag ger en fin fjädring, men ryggarna är kollektionens utropstecken, som de danska allmogestolarna, fast uttryckt i överdriven form Vad var idén bakom de poserande ryggarna? Ville Åke ropa med hög röst för att dra intresse och blickar mot sitt nystartade Galleri Stolen? Ville han testa materialens och konstruktionens gränser? Var det den storslagna tidsandan som hade lockat ut honom på möbeleffekterna catwalk?

Kollektionen visades på Åke Axelssons utställning 39 stolar på Konstakademin 1995. Katalogen har en träprofil från karmen till Century-stolen klistrad på pärmen, just den böj där händerna först mäter och avläser stolen. Ulf Hård af Segerstad skriver i förordet om ”Stolar som arkitektur” och placerar Åkes möbler i kategorin arkitektonisk möbelkonst, möbler som inordnar sig i helheten och söker samstämmighet framför uttryck. Det lågmälda och smidiga betonas. af Segerstad kallar Åke för en ”uttryckets reduktionist”, en klassiker, sparsam med effekterna, ”ett korrektiv mot överdrifter och nyhetsjäkt”. Trots det öppnar katalogen pampigt med Gustav nr. 3, den mest dramatiska av stolarna. Även de övriga visades i katalogen. Trots lanseringen på utställningen blev det ingen produktion. Åke ledsnade på Gustav-kollektionen, kanske var den inte riktigt ärlig och brukbar. Åttiotalets uttryck knäcktes med lågkonjunkturen i början av 1990-talet.

• Eklund, Petter, Den hållbara formen: Åke Axelsson, Carlsson bokförlag, Stockholm, 2019