Martin Bogren, "Italia no. 37", 2013-2016
Ur serien "Italia". Signerad Martin Bogren och numrerad 2/15 a tergo. Silvergelatinfotografi, bildyta 47,5 x 36 cm.
Ej examinerad ur ram.
Tom Böttiger Collection.
Martin Bogren, "Italia", 2016, avbildad.
Bogrens svit ”Italia” är resultatet av flera längre vistelser i det sydeuropeiska landet, en poetisk skildring av ett vägskäl. Resan började i Rom, som fotograf är man ensam men träffar lika ensamma kollegor och med hjälp av dem fortsatte Bogren sin resa vilket han berättade om i samband med att sviten ställdes ut på Fotografiska 2016/2017.
GATUFOTOGRAFI MED ETT PERSONLIGT DOKUMENTÄRT FÖRHÅLLNINGSSÄTT
”Bogren blev på så vis inbjuden till Neapel, Palermo och började vidga området norrut mot Bologna och Turin.
Länder smakar ju olika i norr och söder. Och det var söder som passade det jag sökte, när jag ställde mig frågan; vem är/blir den medelålders mannen Martin Bogren i mötet med denna miljö och dessa människor som är mer öppna och generösa med kontakt än på många andra platser?
Traditionen Bogren arbetar inom är klassisk gatufotografi, i hans fall gatufotografi med ett personligt dokumentärt förhållningssätt. Rent praktisk innebär det många promenader från tidig morgon till sen kväll, i sydländska länder med en siesta mitt på dagen.
Ett ständigt vandrande, sökande, i bästa fall i flow. Den där obestämbara känslan som är så svår att beskriva i ord; upplevelsen av att fullt ut gå upp i något, något som i just den stunden är allt.
Processen kan snarast liknas vid ett reportage som från början är dokumentärt, med tydlig agenda, för att sedan mer och mer vidgas till en arena för speglingar av Bogren själv. Inte enbart som unik individ, utan lika mycket som representant för det allmänmänskliga. Dokumentären om landet blir till ett sökande efter de processer som binder samman den enskilda människan med det stora som vi alla ingår i. Det universella.
– Vi är alla vår historia och kameran är ju ett fantastiskt verktyg att närma sig människor genom, i sökandet efter sig själv i den andre. Särskilt för någon som är lite blyg. Man får en ursäkt att utsätta, och sätta, sig i situationer man aldrig annars upplevt. Ibland varar mötena i några sekunder, där jag nickar till tack. Det kan vara så skiftande lägen från att människor bara ovetande fastnar på ett fotografi till att långvariga vänskaper utvecklas.”