Joel Pettersson

Joel Pettersson (1892-1937) växte upp i Lemland på Åland. Hans föräldrar Daniel och Emilia Pettersson härstammade från skärgårdskommunen Föglö och som utsocknes blev de aldrig riktigt accepterade i Lemland. Joel Petterssons liv präglades alltså tidigt av en känsla av utanförskap.
Fadern förväntade sig att Joel skulle bli bonde och han gjorde tappra försök i den riktningen, men det var engagemanget i den lokala ungdomsföreningen som han egentligen brann för. I den skrev han över fyrtio pjäser som med lokal förankring och en komisk grundton behandlade ämnen som ondska, mänsklig fåfänga och svaghet. Han medverkade ofta själv i sina pjäser och förutom teater bestod hans verksamhet i ungdomsföreningen av att hålla anföranden, leda diskussioner och att rita.

Petterssons dröm var att bli en erkänd konstnär, lika rik och berömd som ”komålaren” Victor Westerholm och år 1913 antogs han som elev vid Åbo Ritskola, där Westerholm var rektor. Dessvärre präglades tiden i ritskolan av motgångar. Tiden var inte mogen för Petterssons sprudlande fantasi och moderna formspråk, som inte lät sig fjättras av tidens konventioner. Westerholm var inte nådig mot sin elev och efter två år fick Pettersson nog och återvände till Åland för att bli bonde på heltid. Drivkraften att skapa i ord och bild fanns dock var, lika stark som alltid.

Petterssons skriverier och berättelser var tätt sammanknutna med hans konst, men ingenting av hans skriftliga alster publicerades under hans livstid, däremot nådde han stundvis en viss framgång som bildkonstnär. Hans verk är måleriska och vibrerande, målade i en expressionistisk färgskala i stora svep och med avsaknad av detaljer. Målningarna kännetecknas av en noga avvägd balans mellan ljus och skugga och motiven skildrar ofta hembyn; byvägen leder hem, men är samtidigt en stig mot det okända. Förutom Mikko Carlstedt, som var en viktig inspiratör i konstutövandet, höll Pettersson inte kontakt med andra konstnärer.

Mycket av Petterssons liv präglades av mental ohälsa och han avled på Grelsby mentalsjukhus 1937, endast 44 år gammal, diagnosticerad med schizofreni. Kort före sin död fick Pettersson något av ett genombrott vid en stor utställning i Mariehamn, men vid den tidpunkten var han inte längre mentalt kapabel att glädjas över framgången och en del av sin konstnärliga produktion hade han redan tidigare förstört. Först på 1970-talet utkom hans litterära alster och som skildrare av livet på Åland under tidigt 1900-tal är Pettersson oöverträffad. Man hittar lätt paralleller till hans konstnärskap i berättelsernas fantasi, expressiva uttryck och existentiella frågeställningar.

Trots det mentala mörker som plågade honom försökte Pettersson upprätthålla en ren, okonstlad och till och med en aning naiv syn på livet. Hur betungande tillvaron än är bör man bekämpa det inre kaoset genom att omfamna glädjen. Detta motto blir särskilt uppenbart i det nu till salu varande verket ”Ridande barn”, där barnen modigt trotsar den skrämmande omgivningen och avgrunden under dem. Eller som Joel Pettersson, även kallad för ”Ålands van Gogh”, uttryckte det i ett euforiskt ögonblick; ”Hoppa skall jag. Dansa vill jag. Och mitt sinne skall jag hålla öppet och glatt som ett barns”.