Tove Jansson

Tove Jansson bodde en stor del av sitt liv i olika slags ateljébostäder. Barndomen tillbringades i konstnärsföräldrarnas ateljéhem på Skatudden och senare flyttade familjen till konstnärshemmet Lallukka i Tölö, där Tove Jansson bodde de kommande årtionden.
Strax efter krigets slut flyttade hon till sin egen ateljé-bostad på Ulrikasborgsgatan 1, som hon först hyrde och senare hade möjlighet att köpa. För en ung konstnär var det egna utrymmet nödvändigt, men för en kvinna var det särskilt viktigt. I en dagboksanteckning från 1944 skriver Tove om den krigsdrabbade vindslägenheten:

"Första gången jag kom in i den nya ateljén blev det alarm och artilleriet gav mig välkomstsalut. Jag stod still och bara såg, och var lycklig. Vinden ven genom trasiga fönsterbågar och raserade kaminrör och under sprickorna i väggarna låg stora högar murbruk. Tolv fönster vette ut mot ljuset och det var högt som i en kyrka. Jag ställde staffliet mitt på golvet och kände en fullständig lycka."

På 60-talet skedde en omfattande modernisering av ateljélägenheten ritad av arkitektparet Raili och Reima Pietilä som var Toves livspartners Tuulikki Pietiläs svägerska och bror. Väggarna målades vita, som en blank målarduk redo för nya kreativa vindar.
Verket "Ateljéns fönster" från 1965 uttrycker en stämningsfull stund i denna kära ateljébostad som blev en plats där Tove Janssons kreativitet och självständighet blomstrade. Wienerstolen, som förekommer i ett antal andra Janssons verk, står placerad i rummet mittemot en kvinnoskulptur och ger skenet av att någon precis suttit där och betraktat uppställningen. Ljuset som strömmar in från de höga bågfönstren får utsikten att te sig nästan gränslös och kyrktornen och grannhusens tak känns som en del av interiören. Det röda hängande tyget kännetecknar den kreativa perioden som konstnären upplevde på 1960-talet då hon målade storskaliga och färgstarka, ofta till stor del abstrakta kompositioner.