Hon var skygg, Vera Frisén (1910-1990) och kunde haft en lysande karriär, men hon ville inte. När hon till slut övertalades till en separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm 1941, var succén given och hon beskrivs som Sveriges Helene Schjerfbeck, sedan drog hon sig undan. Märkt av TBC, yttre press och ålder var hon vid sin död i princip bortglömd och hade levt utan uppmärksamhet för sin konst under sina sista 50 år. Friluftsmåleriet var tillägnat sommarhalvåret och vinterhalvåret till porträtt i ateljén. Landskapen och porträtten förhöll sig i en nära sammanflätad relation. Man skulle kunna beskriva det som att hon porträtterade naturen och skapade mänskliga landskap av sina porträtt. Kärnan i hennes måleri var att försöka fånga det immateriella såsom luft, ljus och mänsklig ande. Vera Friséns måleri förhöll sig till tid och rum på ett närmast konceptuellt sätt och i landskapsmålningarna såväl som i porträtten kan vi se ett och samma motiv veckla ut sig till en serie av målningar där åldrande och förgänglighet gestaltas med inkännande uttrycksskärpa. Denna fascinerande strategi blir särskilt tydlig i porträtten. Porträttmåleri är en genre inom måleriet, där avsikten är att representera en specifik människa. Men Friséns porträtt innehåller varken attribut eller symboler som berättar något om subjektets egen person, de är snarare allmänmänskliga. Ett avslappnat ansikte, utan känslouttryck, som inte avslöjar den avbildade personens sociala status, eller historiska kontext, och som inte lyfter något specifikt personligt hos den avporträtterade.