Eric Grate

Pontus Grate, Ragnar von Holten, "Eric Grate", SAK, 1978, jämför sid. 109 där gruppen "Apollon och Antinea" är avbildad.

Eric Grates egensinniga bildvärld inbjuder alltid till besök och vandring i fantasin, han respekterar naturformernas lagar, men ”leker ibland gud” och omformar och sammanfogar naturen och fantasin till nya, överraskande objekt som vi på en och samma gång känner igen, och samtidigt aldrig har sett. Han lånar fragment från naturen och använder sin outsinliga fantasi i sitt skapande på ett unikt sätt. Bildspråket blev surrealistiskt abstrakt med utgångspunkt från ”object trouvés”. Grate inspirerades av naturens utstrålning och dess olika former. Stenar rötter, insekter, skelettdelar omvandlades till skulpturer. Framförallt insektsvärlden gav hon impulser. Under 1960-talet var det särskilt strand, skrov och benknotor, som var utgångspunkt för hans skulpturer. Har utfört en mångfald officiella konstverk.
Grate begav sig efter studierna på Konstakademien 1917-1920 ut på resor till Italien och Grekland där hans skissböcker fylldes med studier av insekter, växtfragment och antika arkitektur-, skulptur- och keramikdetaljer. Han tillbringade en längre period mellan 1924-1933 i Paris, en formativ tid där han var en av ett fåtal svenska konstnärer som umgicks i det verkliga avantgardet; han fick bland annat kontakt med surrealisterna Jean Arp, Paul Eluard och Tristan Tzara liksom skulptörerna Charles Despiau, Aristide Maillol och Constantin Brancusi.
Grate är av många ansedd som en av Sveriges främste skulptörer under 1900-talet.