Olle Baertlings konstnärskap låter inte placera sig i en specifik –ism eller konstnärsgruppering i den svenska konsthistorien. Han var en självständig konstnär som stakade ut sin egen väg både i livet och i konsten. Hans första utställning ägde rum i Stockholm 1949 med verk i en geometrisk, nonfigurativ stil. Han förhöll sig till sin konst som vetenskapsmannen till sin forskning.
Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens centrum kom han i kontakt med Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin.
Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär och 1952 fann han sin öppna form, den öppna triangeln med spetsig vinkel som uttrycker hastighet. När han 1956 placerade vinkelspetsen utanför duken blev bilden ett utsnitt av ett händelseförlopp som äger rum utanför vårt synfält. Med utställningar över hela världen från 1950-talet och fram till sin bortgång 1981 intar Baertling en framstående ställning såväl i Sverige som internationellt.
