Karl Emanuel Jansson, Gubbe som klipper en pojkens hår.
Sign. Olja på duk 57x44 cm.
Åldersrelaterat slitage. Krackelyr.
Bertel Hintze, "Karl Emanuel Jansson: en åländsk målare", Söderström & C:o, Helsingfors, 1926.
Karl Emanuel Jansson (1846-1874) föddes i en bondefamilj i byn Pålsböle på Åland. Hans konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt och vid tolv års ålder hade han fullbordat sin skolgång i Godby lägre elementarskola och sattes i lära hos sockenmålaren Kellgren. Tack vare ett litet understöd från finska konstföreningen i Helsingfors fick Jansson möjligheten att studera för R.W. Ekman vid Konstföreningens ritskola i Åbo 1860–1862 och därefter vid Konstakademien i Stockholm 1862-67. Åren i Stockholm präglades dock av umbäranden, då understöden från Konstföreningen var otillräckliga och oregelbundna. Han svalt och bodde under hälsovådliga förhållanden.
Under vistelsen i Stockholm var professorn i teckning, Johan Fredrik Höckert, den viktigaste förebilden för Jansson. Som elev till Thomas Couture var Höckert i hög grad influerad av det franska måleriet, vilket även präglade Jansson och gav honom en fransk grund i sitt måleri. Från allra första början visade sig färgerna vara ett viktigt uttrycksmedel för Jansson. Största delen av Janssons produktion under Stockholms-åren kännetecknas ännu av poetisk hänförelse och patos, men i sina bästa stunder uppnådde han en berörande känslighet och omedelbarhet som bär klara drag av realismen.
Hösten 1868 mottog Jansson statsunderstöd och kunde resa till Düsseldorf. Där utvecklade han sin tekniska skicklighet, men redan följande vår var pengarna på upphällningen och det dröjde till 1870 innan han med stöd av ett nytt statsstipendium kunde välja schweizaren Benjamin Vautier till lärare. Vautier hade förnyat folklivsskildringen i Düsseldorf och för honom arbetade Jansson omkring tre månader våren 1870. Enligt Vautiers instruktioner tillkom den nu till salu varande ”Gubbe som klipper en pojkes hår”. Här är kolorismen dämpad och fokuset är istället inriktat mot karaktärsteckning och en detaljerad realism. Janssons sägs ha varit nöjd med målningen och allt det han lärt sig under tillkomsten av den. Fylld av självförtroende föreställde han sig att i framtiden kunna prestera något makalöst som man aldrig tidigare skådat i Finland.
Jansson fortsatte måla sina folklivsskildringar under de första åren av 1870-talet med den psykologiska realismen som rättesnöre. Målarresor företogs till Birkaland, Åland och åter igen Dusseldorf. Redan 1871 konstaterade läkarna att hans lungor var illa angripna och ordinerade vistelse på sydligare breddgrader, men den ambitiösa Jansson kände sig tvungen att slutföra ett antal beställningsarbeten före det. När han till slut följde läkarnas råd var det redan för sent. Han återvände till Åland 1873 och avled i tuberkulos i juni året därpå.
Vid sin död stod Jansson utan tvivel på tröskeln till ett slutligt genombrott och berömmelse. Året innan hade han fått medalj vid världsutställningen i Wien och blivit invald till konstakademin i S:t Petersburg.
På grund av sin egen anspråkslösa bakgrund närmade sig Karl Emanuel Jansson sina folklivsmotiv på ett sätt som avviker från andra folklivsskildringar vid denna tid. Hans förhållande till den allmoge han avbildade är direkt, okonstlat och alltid vördnadsfullt. Samtidigt präglas hans verk av ren poesi, humor och berättarglädje. Allt detta är byggstenar som utgör det unika och finstämda i Janssons måleri.