Magnus Enckell (1870-1925) växte upp i Fredrikshamn, i landskapet Kymmenedalen. Han var yngsta sonen av sex till docenten i grekiska och kyrkoherden Carl Wilhelm Enckell och hans andra fru Alexandra Fredrika Appelberg. Carl Wilhelm tyckte inte att Fredrikshamn erbjöd lämplig skolundervisning för sin yngsta son och år 1881 började Magnus i Borgå Lyceum. Magnus var ett tillbakadraget barn och först i Borgå Lyceum fick han sin första riktiga vän, Yrjö Hirn, som hade ett stort inflytande på honom. Hirn blev sedermera berömd som estetiker och litteraturforskare.
Intresset för teckning väcktes tidigt hos Magnus Enckell, men det var den kulturella miljön i Borgå och i synnerhet bekantskapen med Albert Edelfelt som ledde till hans val av bana. Edelfelt insåg tidigt vilken begåvning Enckell var och gjorde sitt bästa att understöda och sporra honom.
Efter avklarad studentexamen 1889 flyttade Enckell till Helsingfors och inledde sina studier vid finska konstföreningens ritskola. Undervisningen, som leddes av den tyskfödda Carl Jahn och Fredrik Ahlstedt, var dock schablonartad och Enckell uttryckte bara efter några veckor sitt missnöje i ett brev till sin mamma; ”undervisningen i konstföreningens ritskola är så gränslöst, så obegripligt eländig att det enda jag kan göra där är att gå bakåt i min konstnärliga utveckling”. Enckells klagan fann genklang i några av hans konstnärsvänner, som tex. Väinö Blomstedt, Helmi Biese och Beda Stjernschantz, och de tydde sig till Gunnar Berndtson, som lovade ge privatundervisning enligt ”den franska metoden”. Under denna tid präglades Enckells målningar av en mjuk och något romantiserande realism.
Uppmuntrad av Edelfelt reste Enckell år 1891 till Paris och började där studera vid Académie Julian. Han blev starkt influerad av den franska symbolismen och nyplatonismen, liksom mystikern och författaren Joséphin Péladan. Han anslöt sig först till den finländska konstnärskolonin, men kände sig inte riktigt hemma i den. Efter återkomsten till Finland 1892 slutförde han de första målningarna med gossmotiv; ”Naken gosse”, ”Två gossar” och ”Liggande gosse”. Under den andra perioden i Paris (1893–1894) tillkom verken ”Huvud” och ”Uppvaknande”. Det senare, som föreställer en uppvaknande yngling, torde vara Magnus Enckells mest kända tavla.
Under sin tidiga karriär tvingades Enckell utstå ett njuggt mottagande och recensionerna för t.ex verket ”Melankoli” var synnerligen nedslående. Det skulle dröja ända till 1910-talet innan allmänhetens inställning till de symbolistiska verken från 1890-talet ändrades radikalt.
Enckells mest betydelsefulla projekt var organiseringen av det finländska deltagandet vid höstsalongen i Paris 1908, och att han lyckades utverka en egen avdelning för Finland. Det blandade mottagandet som utställningen i Paris gav upphov till bidrog till att Enckell omprövade sin stil. Rena färger och kontrasterna som skapades av dessa blev de rådande principerna i hans konst och han influerades starkt av de samtida Pierre Bonnard och Éduard Vuillard. Motiv från den antika mytologin övergav han dock aldrig och motsättningen mellan apollinisk och dionysisk konst var en ständig källa för inspiration och fascination. I början av 1900-talet lärde Enckell känna arkitekten Sigurd Frosterus, som blev en viktig ateljékritiker och nära vän. Frosterus bidrog till att Enckell trädde in på neoimpressionismens väg och sporrade honom att samla andra konstnärer med liknande konstuppfattning till en konstnärsgrupp. Tillsammans med kollegorna A.W. Finch, Verner Thomé, Mikko Oinonen, Juho Rissanen, Yrjö Ollila och Ellen Thesleff bildades Finlands första riktiga konstnärsgrupp, Septem, och deras första gemensamma utställning år 1912 anses utgöra den moderna konstens genombrott i Finland. Till en början fick gruppen ett positivt mottagande, men den av Tyko Sallinen ledda och mer nationellt inriktade Novembergruppen rönte senare större uppskattning. Septem betraktades som alltför akademisk och intellektuell, trots att gruppen likväl hade ett stort inflytande på samtida konstnärers färganvändning.
Enckell fungerade som ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1915–1918 och värnade ständigt om sitt opartiska och liberala synsätt på konst. Tillhörande sin tids konstnärliga elit fick han beställningar på ett stort antal offentliga konstverk. De tidigare nämnda Yrjö Hirn, Sigurd Frosterus samt Torsten Stjernschantz, hörde till Enckells närmaste krets och påverkade hans konstnärliga bana och inriktning under hela hans karriär.
I Finlands konsthistoria negligerade man länge Magnus Enckells många manliga nakenmotiv. Dessa verk passade inte in i den nationalistiska, heterosexuellt präglade historieskrivningen. Även om Enckell alltid betraktats som en av mästarna under den finländska konstens guldålder, förpassades han pga de obekväma motiven delvis till marginalen. Han ansågs inte heller vara tillräckligt ”äktfinsk” som konstnär och hans individualism och avsky för massrörelser var honom också till last. Under hela sin karriär betraktades Enckell som en svår och intellektuell konstnär.
Magnus Enckell var en sann kosmopolit och ständigt öppen för internationella strömningar och dessa återspeglades på många sätt i hans konst. I sina landskapsmålningar gjorde Enckell inte skillnad på inhemska och utländska motiv, utan utförde dem alltid på likartat sätt. När man betraktar de två färgsprakande landskapsmotiven i neoimpressionistisk stil som auktioneras ut på denna auktion, förbluffas man av att det de facto är frågan om purfinska vyer från Vääksy.