Akseli Gallen-Kallela

Tuija Wahlroos, museichef, Gallen-Kallela Museet

Lemminkäinen vid Eldfloden

Stor-Kalevala – en helt och hållet illustrerad Kalevala-upplaga – är ett av de mest långlivade projekten i Akseli Gallen-Kallelas (1865–1931) konstnärskarriär. Dess
ursprungsord uttalades i tidskriften Valvoja år 1909, och därefter levde illustrationsarbetet i tankar och skisser ända till konstnärens död 1931. Stor-Kalevala sammanflätades också med diskussionen som tog sin början under första delen av 1900-talet omkring en ny Kalevala-upplaga: om utgivandet av dikter som Lönnrot lämnat oanvända och om att arrangera dikterna på nytt.[1] Skulle det nu vara möjligt att publicera en färsk version, i vilken Gallen-Kallelas konst skulle användas som illustration?[2]

Ett inslag i att åstadkomma en ny Kalevala-version är sammanflätad med tillkomstperioden av målningen Lemminkäinen vid Eldfloden (1920). Enligt Kalevalaföreningens sekreterare A. O. Väisänen hade Gallen-Kallela bett folkdiktsforskaren Väinö Salminen att redigera en ny Kalevala-upplaga. Salminen hade svarat tillmötesgående, men samtidigt beklagat sig över bristen av finansiering. Gallen-Kallela hade vänt sig till Finlands Gummifabriks (nuförtiden Nokia) direktör Eduard Polón och bett denne om pengar för att utarbeta en ny version av eposet. Som säkerhet för pengarna hade konstnären lovat Polón en målning, som sedermera blev Lemminkäinen vid Eldfloden med Kalevala-motiv. De pengar han fick för målningen gav han vidare till Salminen för skrivarbetet.[3]

Polóns brev som befinner sig i Gallen-Kallela museet preciserar den tidigare nämnda processens gång. Från det första, den 22.5.1920 daterade brevet framgår det att Polón närmade sig Gallen-Kallela, för att han letade efter en gåva till huvudingenjören som länge arbetat i hans bolag.[4] I det följande, den 11.6.1920 daterade brevet nämns redan en postväxel och att denna skulle vidarebefordras till Salminen. I samma brev berättar Polón att han väntar på de tavlor som man hade underhandlat om.[5] Väinö Salminens brev till Gallen-Kallela från samma tider behandlar den nya Kalevala-upplagan, som han uppskattar att skulle ta ungefär ett år i anspråk. I gallringen och avlägsnandet av dikter skulle han få konstnärlig hjälp av Eino Leino och Otto Manninen.[6]

Den 25.10.1920 har Polón skickat en delbetalning för vidarebefordring till Salminen för dennes nya Kalevala-version. I sitt svarskoncept på baksidan av brevet skriver Gallen-Kallela: "Det för er avsedda verket som behandlar dikten 26-443-448 i Kalevala är inte färdigt ännu, men jag skulle nog vilja leverera det till er till julen." I sitt, den 2.12.1920 daterade brev berättar Polón att han beställt ramar enligt konstnärens rekommendationer till sin kommande målning "vars lyckliga ägare jag snart blir".[7] Som avslutning på de skiftesrika arrangemangen finns ett, den 10.2.1921 daterat brev, där han uppskattar att han får det beställda skrivarbetet färdigt till slutet av år 1921.[8]

Enligt Väisänen har historian ett snopet slut: eposets nya version ville inte bli färdigt trots att Gallen-Kallela manade på och det begränsade verket Kalevala sankarirunoelmana (Kalevala som hjältediktverk) utkom först 1940, så att konstnären inte hann se resultatet av de pengar han skaffat - inte heller Polón som dog hösten 1930.[9]

"Han får se en älv som strömmar tvärsför vägen framför travarn"[10]

Motivet Lemminkäinen vid Eldfloden finns i kapitel 26. Där varnar Lemminkäinens moder sin son som objuden är på väg till bröllopet i Pohjola. Under resan möter Lemminkäinen många farliga motgångar, varav en är mötet med den vid eldfloden vakthavande eldörnen.[11] I skisserna [12] som hänför sig till motivet poängteras den eldglödande floden som får liv av det slingrande avtrycket av pastellkrita. Den stiliserade eldfågeln sitter på en sten som befinner sig mitt i floden. I den färdiga målningen övergav Gallen-Kallela den stämning av natt och helvete som funnits i skisserna och förflyttade tilldragelsen till ett fantasilandskap med lysande komplementfärger. Den eldglödande floden har omvandlats till de dödas flod och örnen har blivit större och mera hotande. Lemminkäinen är avbildad i vit klädsel som påminner om karelsk klädedräkt för män med tillhörande huvudbonad. Klädedräkten kompletterades också med krigsutrustning: skulder-/bröstpansar och svärd.

Såsom i tidigare Kalevala-motiv berättas också i detta verk den mytiska sagan genom att poängtera kampen mellan två reaktionskrafter. Det mytiska motivets kraft stiger ur dess tolkningsmässighet. Lemminkäinen vid Eldfloden inbjuder att tänka också på händelser i tiden samt i världspolitiken och i inlandet, på den förfäran som krigen utströdde. I Kalevala tydde sig Lemminkäinen i beträngdheten på sin sångkunnighet och framtrollade en flock tjäderhonor av en orrfjäder för örnens mun.

Använda källor och litteratur:

Otryckta källor:
Gallen-Kallela museets brevarkiv
Nationalarkivets Gallen-Kallela-samling

Knuuttila, Seppo: Muita Kalevaloita, kuvitelmia ja kilpailijoita. Kalevala kulttuurihistoria.
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Toim. Piela, Knuuttila, Laaksonen. Helsinki 2008.
Kuusela Tuija Taiteilijat kirjaimia piirtämässä. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 2004.
Valvoja. Kalevalavihko. 1909.

[1] Knuuttila 2008, 392–393.
[2] Akseli Gallen-Kallelas brev till E. N. Setälä 1914–1915. Nationalarkivet.
[3] A. O. Väisänen 13.3.1968. Kalevalasällskapets arkiv. Knuuttila 2008, 393–394.
[4] Eduard Polón – Akseli Gallen-Kallela 22.5.1920. Gallen-Kallela Museet (GKM).
[5] Eduard Polón – Akseli Gallen-Kallela 11.6.1920. GKM.
[6] Väinö Salminen – Akseli Gallen-Kallela 28.5.1920. GKM.
[7] Eduard Polón – Akseli Gallen-Kallela 2.12.1920. GKM.
[8] Väinö Salminen – Akseli Gallen-Kallela 10.2.1921. GKM.
[9] A. O. Väisänen 13.3.1968. Kalevalasällskapets arkiv. Knuuttila 2008, 393–394.
[10] Citatet lånat ur Kalevala, Svensk tolkning av Björn Collinder, Uddevalla 1980, femte upplagan, s. 204.
[11] Kuusela 2004, 70.
[12] Skisser bl.a. i Gallen-Kallela Museets samlingar.