AKSELI GALLEN-KALLELA, "DE DÖDAS FLOD".
Sign. 1893. Olja och blandteknik på duk 39x27,5 cm.
Tammerfors konstmuseum 1989.
De dödas flod är ett av de viktiga verken från Gallen-Kallelas den period som uppfattas som symbolistisk. Verket är signerat till år 1893, då konstnären höll till på villan som tillhörde hans hustrus släkt i Rapola i Sääksmäki samt i Helsingfors. Under samma tider var också andra symbolistiska verk under planering, som exempelvis På väg till Tuonela (1888–1894), En saga (1894), Ad Astra (1894–1896) och Symposion (1894) som på sin tid väckte stor uppståndelse.
Slutet av 1800-talet präglades av en stark andlig aktivitet och flera alternativa, esoteriska rörelser fann fotfäste i människornas medvetande. Många tänkte att tiden var ute både för den kyrkliga kristligheten, som uppfattades som blind tro, och för vetenskapen, som ansågs vara onödigt materialistisk. I framtiden skulle vetenskap och religion komma att sammansmälta till en harmonisk helhet, ur vilken man trodde att en andligare utveckling av ett nytt slag skulle växa fram. Bland andra hänfördes också Gallen-Kallela av dessa företeelser av andlighet som kallades "ny mysticism". Han läste teosofisk litteratur och försjönk upprepat i spiritualistiska seanser. Även astronomin fängslade honom.
Samma teman väckte entusiasm också i Gallen-Kallelas vänkrets både i Sääksmäki och även i Helsingfors. Under tiden då De dödas flod målades träffade Gallen-Kallela framför allt på Restaurang Kämp många på den tiden betydande kompositörer, författare och konstnärer. En av dem var kapellmästaren och tonsättaren Robert Kajanus (1856–1933), vars ansiktsdrag lånats till den monumentala gestalten i De dödas flod. Under stunderna som tillbringades med Kajanus, Jean Sibelius (1865–1957) och andra vänner talades det om livets stora frågor och skapades det visioner om en framtid av ett nytt slag även för Finland. Som minne av de gemensamma stunderna målade Gallen-Kallela Symposion, där en rymdanblick öppnar sig ovanför Kajanus: en planet, framför vilken i ett tidigare förarbete (i Serlachiusmuseernas samlingar) också en till höjderna uppstigande människogestalt placerats.
I De dödas flod är det självaste Kajanus som uppstiger till rymdens sfärer. Omkring honom hänger en flod av hädangångna eller snarare av genomskinliga andar. Med i floden glider ett människopar som kärleksfullt klamrar sig fast i varandra – ett bildmotiv som upprepas som olika variationer också i andra av Gallen-Kallelas verk (bl.a. i en illustration till Paul Scheerbarts dikt Das Königslied som publicerades i den tyska konsttidskriften Pan 1895).
På ett sätt som var typiskt för tidens alternativa andlighet grubblade Gallen-Kallela intensivt på vad som väntade på människan efter döden. Den kontakt till andevärlden som man fått i spiritualistiska seanser såg ut att ge bevis på själens odödlighet. Ett tänkbart svar på frågan om livet efter döden erbjöd den från antiken nedärvda uppfattningen om själavandring, som sedermera favoriserats i synnerhet inom den esoteriska andligheten. I Platons skrifter och i gnostiska texter berättas det om det gudomliga urhem bortom de himmelska sfärerna, från vilket de odödliga själarna ursprungligen har kommit. Världsalltet är bildat i lager som ljuder i olika toner, genom vilka lager själarna först faller ned till den jordiska verkligheten och sedan vandrar också uppåt, tillbaka till sitt hem – till alltets urkälla. Under 1800-talet införlivades antikens läror om själavandring till en del av reinkarnationsläran: nu trodde man att de uppstigande människosjälarna efter sin lekamliga död återföddes på andra planeter.
Under slutet av 1800-talet gav man konstnärer och komponister generellt rollen som siare och profeter av ett speciellt slag, vilka hade förmågan att sträcka sig bortom den vanliga sinnesverkligheten och få kontakt med verklighetens högre, andligare plan redan under sin livstid. I De dödas flod har Gallen-Kallela avbildat Kajanus som en siare med översinnliga förmågor, vilken som bäst bevittnar en syn av de odödliga själarnas kosmiska vandring. I En saga som färdigställdes följande år är det däremot Jean Sibelius som avbildats som siare. Under tiden för färdigställandet av dessa verk intresserade sig Gallen-Kallela också själv för utvecklandet av översinnliga andliga förmågor och i maj 1894 skrev han till Kajanus om sina övningar i samband med detta. Syftet var att utveckla konstnärens sjätte sinne, själens inre öga.
Gallen-Kallela gjorde senare också en annan version av De dödas flod, som publicerades som del av det av nordiska konstnärer illusterade Uusi testamentti (Nya testamentet) (1906–1907). I boken är det angivet att verket hänvisar till Johannes uppenbarelse (1: 9-20). I Bibelns ifrågavarande ställe får Johannes en syn av Kristus, ur vars mun ett tvåbladigt svärd sticker fram. Kristus som betonar sitt eviga och odödliga väsen berättar också om nycklarna till döden och dödsriket som han är i besittning av. I Gallen-Kallelas verk, där Gallen-Kallela tolkar Bibeln på ett sätt som avviker från kyrkans läror, har Kajanus fått rollen av ett evigt gudaväsen som förstår hemligheterna med livet bortom detta. Nere till höger på verket är Johannes avbildad, av synens kraft nedsjunken till marken.
Nina Kokkinen
Magister i konstvetenskap
Yngre forskare, Åbo universitet
Akseli Gallen-Kallela räknas till en av Finlands mest berömda konstnärer, född år 1865 i Björneborg. Han studerade vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och senare vid Académie Julian i Paris, och arbetade med flera olika konstformer så som måleri, grafik, illustrationer, textilier, arkitektur samt ritade även militära uniformer. Akseli Gallen-Kallelas första betydande verk ”Gumma med katt”, utmanade dåtidens ideal och banade väg för realismen inom finskt måleri.
Gallen-Kallela var främst känd för sina målningar och illustrationer till det finska nationaleposet ”Kalevala”. År 1900 utförde han kupolmålningar med Kalevalamotiv till den finska paviljongen på världsutställningen i Paris. Hans bildspråk beskrivs som ofta naturalistiskt, symboliskt och expressionistiskt.
Läs mer