Laila Pullinen

Stumt orakel (1963, slipad brons och svart granit från Hyvinge)

Stumt orakel är obestridligt ett av skulptris, professor, doktor honoris causa i konst Laila Pullinens (1933–2015) mest betydande verk; den första instans där konstnärinnan genom att kombinera sten och brons når den närapå två meter höga life size-storleksklassen – ett tema som hon starkt återkom till senare under sin karriär, från och med 90-talet.

Verkets del av sten är bildhuggen vid Forsmans stenhuggeri och bronsdelen är med största sannolikhet gjuten vid Arturo Brunis gjuteri i Rom (Pullinen bodde och arbetade huvudsakligen i Rom, ateljén befann sig i nedersta våningen i Villa Lante). Verket debuterade i Galleri Agora i Helsingfors i oktober 1963, och med hjälp av detta verk trädde Pullinen i det främsta ledet av sin generation genom att vinna 1 priset i Statens konsttävling (äntligen efter flera år: 2 priset -62 och -59, 3 pris -57 och 4 pris 1956) och blev vald att representera Finland vid Biennalen i Venedig 1964, som enda bildhuggare tillsammans med grafikerna Ina Colliander, Simo Hannula och Pentti Kaskipuro.

Till sina tekniska lösningar är verket besläktat med mindre skulpturer från samma tidsperiod, som också deltog i biennalen [Pelléas och Mélisande (1962), Den Svarta Ängeln (1963), Gioia Nera (1966), Honeybunny (1965), Ett Minne Av Marilyn Monroe (1966)], men den utmärkande faktorn är uttryckligen storleksklassen, det faktum hur den vertikala stenen till sina former ger uttryck åt dimensioner och proportioner av en människogestalt.

”Stumhet” är ett mycket talande drag i verket. Man kan anse att den hänvisar till det svar som prästerna gav kejsaren av Rom, Julianus Apostata (kejsare 361–363 e.v.t.), då denne under 360-talet försökte återuppliva traditionen med Apollons orakel i Delfi (verksamheten började cirka 750 f.v.t.b.).

”Tala om för kejsaren att Apollon inte längre har något hem, att templet har störtat samman, att lagerträdet som uttalar profetior och källan som talar inte längre existerar. Dess vatten har tystnat."

Det är alltså på sätt och vis frågan om en tradition som tystnat, stenens tystnad. Verket i sig själv känns som ett fragment, såsom i många av Pullinens skulpturer från tidsperioden (bl.a. serien Mata Hari). I huvudsak spelar ju gestalter med figurativa element som är jämförbara med skulpturfragment från antiken en central roll i Pullinens formspråk; runt omkring gestalterna lindas den slipade bronsen som utnyttjar modernismens stilmedel och som efterbildar gestalternas former – eller som svarar på dem, likt ett tyg i vinden. För Pullinen gav den trögare och tystare stenen uttryck för corpus, emedan den friare och mera immateriella bronsen alltid var anima.

”[Kritikern] Erik Kruskopf ansåg att skulpturens namn [Stumt orakel] var hemlighetsfullt, dess drag förenades med tystnaden när den svepte slutenhetens mantel omkring sig. Kruskopf poängterade emellertid att skulpturen också kunde ses på många andra sätt; han såg i verket också två figurer, varav den ena skyddade den andra. Som enskild gestalt såg den ut att gömma sig i sitt skal och vända sig till sig själv […] Från biennalen förvärvades till Gonnet-samlingen i Turin skulpturen Elektras Glädje (1964), där den böljande bronsen sveper in en hög granitgestalt. Erik Kruskopf sade att den påminner om en klassisk kvinnotorso som står i kontrapost och att bronsen svävar som ett plagg i vinden”, skriver kurator Heli Harni i sin biografiessä ”Kuvanveistäjän oppituoli” (Bildhuggarens lärostol) i Pullinens retrospektiva verk Atti D'amore (WAM publikation nr 49, 2006).

Temat som Kruskopf hittade upprepar sig undantagslöst i alla Pullinens skulpturer som kombinerar brons och sten (bl.a. Kohesion, 1994, som står framför Postens logistikcentral i Uleåborg). I synnerhet i dessa verk, där bronsen ser ut som om den hasade ner från den upprättstående gestalten likt ett plagg, känns det som om frågan var om att ett draperi på sätt och vis gläntas på, att hinder flyttas undan: under dem visar sig verkligheten i all sin intensitet.

Genom stiliga ytformer och val av namn (”gioia nera”, svart glädje) finns det en kvasierotisk anstrykning i dessa verk: materialet i verken, svart granit och marmor, och i synnerhet ebenholts tycks i sig själv bära bud om någonting äldre, måhända om hellenismens hedniska rötter – vilket i sig själv erbjuder en perfekt motsats till bronsens förandligade klarhet.

Det att oraklet är stumt eller har förstummat, betyder inte att det inte skulle kommunicera. Pullinen tycks med sitt verk de facto understryka att estetisk kommunikation redan till sin natur befinner sig utanför språket, i former och reflektioner, i jämförelser och implikationer; i skönhetens uråldriga budskap, som kommer från tider för årtusenden sedan till nuet – om man bara kan tysta sig själv att ta emot dess budskap.

• Jean Ramsay, 2016