GEORGES VON SWETLIK – EN EUROPÉ I FINLAND

Georges von Swetlik levde och arbetade större delen av sitt i liv i Finland och lämnade efter sig en omfattande och delvis nyskapande produktion. Han var född år 1912 i S:t Petersburg, som familjen måste lämna på grund av den ryska revolutionen. Efter flera år vid Svarta havet i södra Ryssland och i Konstantinopel slog man sig år 1923 ned i Helsingfors. von Swetlik tillhörde han en uråldrig böhmisk feodal-ätt och växte upp i en rysk, internationell och också finlandssvensk atmosfär. Svårigheter på grund av det ryska fick honom att efter kriget vilja fara till USA, men han kom inte längre än till Sverige. Ödet förpassade honom tillbaka till Finland i början 1950-talet, där han sedan levde resten av sitt liv, först i Helsingfors och senare i Västnyland.

Den brådmogne konstnären började måla redan under tonåren på 1920-talet. Hans tidiga intresse för den ryska realismen fick snart ge vika för det klassiska europeiska måleriet. Två stora mästare, en rysk och en finsk, Ilja Repin och Akseli Gallen-Kallela, fick upp ögonen för hans talang och erbjöd sig att bli hans lärare. Båda hann dock gå ur tiden innan undervisningen skulle ha börjat, men de förutspådde honom en lysande bana. Stödd av Gösta Serlachius blev von Swetlik på 1930-talet känd som en skicklig porträttkonstnär. Serlachius sände honom också till Paris. På Louvren kopierade han klassiska mästares verk och så kom Rembrandt, Tizian och Velasquez att bli hans egentliga läromästare. Den klassiska perioden efterföljdes sedan av en impressionistisk period.

I sina perioder gick von Swetlik på ett sällsynt systematiskt sätt igenom hela konsthistorien. Beröringspunkter till samtiden hade han endast under sin abstrakta period, på 1950-talet. Perioden blev en teknisk och konstnärlig förberedelse för det nya och särpräglade figurmåleri som sedan skulle bli helt hans eget. Här behandlade han tematik från antiken och den klassiska litteraturen i en egen, virtuos, tillämpning av den svåra äggoljetemperatekniken. I otaliga variationer går han likt en tonsättare igenom alla tänkbara kompositionsmöjligheter och färgskalor. Resultatet blir en slags ljusmystik präglad av ett anslag och en ton som gör hans hantverk omisskännligt. Huvudtemat, De visa och de fåvitska jungfrurna, är bibliskt, men målsättningen är konstnärlig. Han förenar ljuset, mänskofiguren och rytmiken till en musikalisk helhet. I sin bysantiska serie, där han behandlar ikonmotiv, eftersträvar han intryck av tidigt frescomåleri. Konstnären André Verdet kommenterade hans utställning i Frankrike 1967: ”Långt borta från aktuella strävanden och upptäckter fullföljer von Swetlik sin dröm ända till besatthet. Traditionen han upprätthåller står levande”.

Porträtten utgjorde länge hans levebröd, men från och med 1970-talet kunde von Swetlik börja leva på sin övriga produktion. Privatsamlingarna växte och ökade i antal. Det första officiella genombrottet i Finland kom dock sent, 1989-1990, med utställningar i Ekenäs museum och på Hagelstams galleri i Helsingfors. Under slutet av sitt liv åtnjöt han också statens konstnärspension. Han dog i Ekenäs år 1991.

Vid en utställning I Moskva 2007 såg man honom som en ”stor rysk mästare”. 100-årsutställningarna i Helsingfors, Tenala och på Ålands konstmuseum 2012 väckte stor uppmärksamhet. I Serlachius samling i Mänttä är han väl representerad. Under senare år har hans verk dessutom kommit i omlopp på auktionerna.

von Swetlik skapade sin konst utanför det nationella programmet, men också fjärran från sina klassiska inspirationskällor. Trots detta, eller kanske just därför, förmådde han kanske mer än någon annan sammanföra ett europeiskt och östligt kulturrav till en syntes, något som bidrar till att göra honom förtjänt av en alldeles egen plats i konsthistorien.

Riggert Munsterhjelm
Fil.dr, konstnär
G.v.Swetliks elev