BIRGER KAIPIAINEN, KERAMIKRELIEF. Lunchtid. Sign. Kaipiainen. Rörstrand. 1950-talets slut.
Flerfärgad glasyr. 30,5x30,5 cm.
liten reparation, obetydligt ytslitage.
Har du någonsin lagt märke till att alla Kaipiainens klockor visar exakt 12:15? Enligt berättelsen härstammar detta från 1950-talet och Kaipiainens tid på Rörstrand. Då lunchrasten på fabriken ägde rum kl. 12:30, envisades Kaipiainen alltid med att gå redan femton minuter tidigare, vilket förargade direktören Fredrik Wethje. Som en påminnelse av detta, samt Kaipiainens egensinnighet, lät han hedan efter alla klockor i sina verk visa exakt 12:15.
Detta föremål lämnas ut på Stora Robertsgatan 12 efter avslutad auktion.
Den finländske formgivaren Birger Kaipiainen började sin karriär vid Arabias konstavdelning år 1937 och fann snabbt sitt eget sätt att skapa konst. Under de tidiga åren av sin karriär upplevde Kaipiainen förluster i sitt personliga liv, vilket tillsammans med det kommande vinterkriget kastade en mörk skugga över början på karriären som konstnär. Detta manifesterade sorg och längtan i hans tidiga verk. Verken domineras av eteriska, sagolika karaktärer avbildade i pastellfärger, där man kan se hänvisningar till tidig italiensk renässans samt en längtan efter en vackrare värld.
På 1950-talet började Kaipiainens arbete att få tredimensionalitet och mer grafisk stilisering. Färgschemat blev också gradvis mörkare och mer intensivt. Kaipiainen tillbringade åren 1954–1958 i Sverige och arbetade som studiokonstnär vid Rörstrands porslinsfabrik. Under den tiden kunde konstnären förverkliga sig själv och hans produktion började röra sig i en alltmer surrealistisk riktning. Ett återkommande tema under årtiondet blev kvinnliga figurer med runda ansikten och slanka halsar, som antingen steg ut från bordet eller väggytan eller stod fria som totemiska figurer.
Efter att ha återvänt från Sverige var Kaipiainen redan en välkänd konstnär både hemma och utomlands, och han fick också mer frihet att uttrycka sig vid Arabias konstavdelning. Under den tiden, började förutom formen, också objektets yta att bli central i Kaipiainens produktion en konstnär som följde sin egen väg. På 1960-talet försedde Kaipiainen sin konst med keramiska pärlor, gängade på järntråd samt fästa på ytor av skapade av tallrikar, vilket ansågs häpnadsväckande. Samtidigt blev mänskliga figurer mindre och mindre framträdande motiv, och verken började bli allt större och mer utsmyckade.
Läs mer