Laila Pullinen

Utförd 1965.

Minne av Marilyn Monroe

Minne av Marilyn Monroe (1965, höjd 85 cm, belgisk svart marmor och konstgjutningsbrons) är ett av Laila Pullinens nyckelverk och bildar tillsammans med de i en kombination av sten och brons gjorda skulpturerna Renässansfiguren (1963) och Pro Patria / Minns ni Vinterkriget? (1970) en av de viktigaste grupperna med temat gravitation bland Pullinens verk i början av karriären.

Materialet i verket är belgisk svart marmor, inte alls svart granit från Hyvinge, som Pullinen använde sig av i Renässansfiguren. Dessa exceptionellt högklassiga material i fråga var i det här skedet redan slut i stenbrottet.

"Minne av Marilyn Monroe är ett utmärkt exempel på Pullinens fördomsfria idé att kombinera olika material i sina skulpturer. Tillsammans med kraftig, mörk och tung, ofta slätslipad sten och ebenholts har hon använt sig av brons som slipats för att åstadkomma en levande yta. Stenens hårdhet, fasta form och oföränderlighet kombinerad med de varierande formerna av glänsande brons skapar ett effektivt motsatspar.

Den svarta, fasta och glänsande marmorn i skulpturen Minne av Marilyn Monroe föreställer inte kvinnokroppen naturalistiskt. Dess runda former uppvisar däremot kvinnlig mjukhet som refererar till kvinnobilden som verkets modell representerar. Den i vågform gjutna bronsen beskriver kanske Marilyns hår, men den kan också vara ett plagg som höljer kroppen och som fladdrar i vinden, liksom i misstag, oskuldsfullt avslöjande", skriver Tiinaliisa Mattila i den av Markku och Olli Valkonen utgivna boken Suomen taide 6: Nykyaika (WSOY, 1986) Finlands konst 6: Nutiden.

Namnet fungerar återigen som nyckel. Utgångspunkten för verket är en bild på förstasidan av en italiensk tidning, där Monroes döda kropp bärs på bår till en ambulans. Den nakna kroppen hade i all hast täckts med ett tyg som ändå blottade höftens konturer.

I döden av en kvinna som råkat i kläm mellan männens värld och politik hittar Pullinen någonting transcendentalt och vördnadsbjudande. Verket är ett memento mori, det i svart marmor förevigade ögonblicket genast efter döden då huden under lakanet ännu är varm och livfull. De yppiga feminint runda formerna är slaka, nästan vällustiga. Den slipade bronsen är ett uttryck för själ eller ande som frigjort sig från materien.

"Marilyn var i mitt tycke en äkta konstnär, hon hade en konstnärs själ och ambitiösa mål", berättar Laila Pullinen om sin attityd till ämnet.

Mika Waltari blev genast förtjust i verket när han såg det i Milano i konsul Musa Silvers residens, där verken befann sig i förvar mellan två privata utställningar i Turin och Milano. Det ursprungliga objektet för Waltaris förtjusning, skulpturen Solbäraren / Mata Hari II (1965) köptes på hans önskan och genom förläggarens (WSOY) försorg och donerades i samband med öppningsceremonin av Tammerfors universitet till aulan där den fortfarande befinner sig.

Den mindre skulpturen ville Waltari ha åt sig själv.

"Lekfullt hade Waltari sagt till Silver 'att han vill ha Marilyn i sitt sovrum'. I verkligheten var Waltari imponerad av verkens gravitationstema: den före detta Tulenkantaja Eldbäraren gav det vertikala verket det vackra namnet Solbäraren och kände igen den samma tematiska strukturen i det mindre verket. Som författare var Waltari förtjust i versen av Eino Leino 'maa maahan jää, mut henki taivahalle' jord förblir på jorden, men anden höjs till höjden som inspirerat mig till verken."

Verket skulle enligt honom bringa 'kulturens ljus från antikens vagga till Tammerfors universitet'.

"Frågar man mig, så räddade Mika Waltari två viktiga verk från utställningen i Milano för Finland", säger Laila Pullinen i en intervju i oktober 2014.

"Författaren Mika Waltari ser samlingen i Milano och uppmanar WSOY att köpa den stora Mata Hari, åt vilken han ger namnet Solbäraren. WSOY donerar verket till Tammerfors universitet som invigningsgåva. Waltari skriver en minnesvers till konstnären vid överlåtelsen i Helsingfors:

'Helmisilmä, laulun lintu
virran kaukaisen,
älä palaa, älä palaa,
Kotimaahan takaisin.

Pärlöga, sångfågel
från fjärran ström,
kom ej, kom ej,
tillbaka till fädrens land.'

Waltari köper Minne av Marilyn Monroe i svart marmor till sig själv."

• utdrag ur Laila Pullinens arbetsdagbok i boken "Pullinen", (Suomen taideyhdistys / Otava, 1994; Finska konstföreningen / Otava, 1994)

Jean Ramsay