Carl-Harry Stålhane, vas, stengods, Designhuset, 1985-89.
Cylinderformad med blank glasyr i blått, rött och svart mot ljus fond, signerad "S Carl-Harry Stålhane Ching-Tê-Chên" (bränd i Kinaugnen) samt glasyrnummer "XY90". Diameter 20 cm, höjd 37 cm.
Smärre ytslitage. Krackelyr. Glasyrmistor, några större på insidan.
Petter Eklund, "Stålhane", Carlssons, 2006, se sid 100-101 samt sid 120-121, "Unikat i Kinaugnen". Designhuset började 1984 att bygga en vedeldad ugn i skala 1:4 efter ritningar från en kinesisk ugn i Ching-Tê-Chên, nuvarande Jingdezhen, vilket är ett gammalt centrum för porslinstillverkning i Kina sedan mer än 1000 år. Föremål som brändes i Designhusets kinaugn från och med 1985 unikatsignerades och fick märkningen Ching-Tê-Chên efter det världsberömda porlinsdistriktet, där kinaugnens förlaga en gång stått.
Carl-Harry Stålhane (1920-1990) var en svensk keramiker, formgivare, skulptör och målare. Han började vid Rörstrand som dekorationsmålare redan som 18-åring år 1939 men studerade sedan konst vid Grünewalds målarskola 1944-46 och skulptur vid Académie Colarossi i Paris 1947-48. Därefter var Stålhane knuten till Rörstrandsfabriken fram till år 1973. Den första tiden, på 1940-talet, var de måleriska fajansernas tid och Stålhane assisterade Isaac Grünewald. Under 1950-talet ersatte Stålhane Gunnar Nylund som konstnärlig ledare vid fabriken. Stålhanes stengods kännetecknades vid denna tid av mjuka klassiska former i kinesisk stil och med viss anknytning till Gunnar Nylunds formgivning med matta harpälsglasyrer. Stålhane formgav vid denna tid även en del eftersökt seriegods, tillsammans med Aune Laukkanen som stod för dekoren skapade han bl a den spanskinspirerade serien Torro. Det sena 1960- samt 70-talets stengods var grövre till både form och glasyr. År 1973 lämnade Stålhane Rörstrand för att starta den egna firman Designhuset. Verksamheten här kännetecknades av Stålhanes experiment med egna jord- och mineralglasyrer och föremålen var ofta kraftfulla i uttrycket.
Stålhanes skira och eleganta stengodsvaser från 1950-talet med spräckliga äggskalsliknande samt harpälsglasyrer i dova nyanser har fått en markant ökad efterfrågan på senare år och inkluderas gärna i internationella inredningar.
Läs mer