Sten Eklunds konstnärskap kretsar kring frånvaron av människan. Inte hennes icke-existens, men hennes icke-närvaro. Både i hans grafiska produktion och i hans delikata glasmålningar bygger han kompositionen med fragment av byggnader, maskiner och objekt. De geometriskt uppbyggda verken blir till spår av människan, av hennes framfart och produktion och där en strukturerad ordning råder i frånvaron av ett mänskligt kaos.
Sten Eklunds konst är idébaserad och analyserande, med filosofiska, moraliska och allmänmänskliga problemställningar. På en gång tidlös och samtidigt högst samtida samtalar Eklunds konst med konstnärer som Marcel Duchamp och Öyvind Fahlström i sitt skapande. Redan från början kritikerrosad har Eklund alltid ansetts vara före sin tid. Glasmålningarna från det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet liknar vid första anblicken exakta arkitekt- eller ingenjörskonstruktioner. Den blanka eleganta, ytan stänger på sätt och vis ute betraktaren som får kämpa för att tränga igenom glaset för att nå de djupare dimensionerna bakom som ställer frågor om evolution och mänsklig determinering.