Marie-Louise Ekman, färgserigrafisk affisch, 1969.
"På toaletten/Aftonsnabeln", 1969. Bladstorlek 99,5 x 70 cm. Stark i färgerna.
Rullningsveck, nålstick i hörnen, senare på skrift i nedre marginalen, gulnad, smärre skador, oramad.
Affischen var Marie-Louise o Carl Johan De Geers bidrag till vandringsutställningen ”Elva unga bildskapare” i Riksutställningars regi hösten 1969 – våren 1970.
Carl Johan De Geer berättar att affischen ingick i Marie-Louise Ekmans satiriska verksamhet och att den också var avsedd att säljas på de bokkaféer som fanns då.
”Jag hjälpte till med att rita en del av tidningsbilderna och affischen screentrycktes på ett tryckeri. Vi kunde inte trycka så stort format med våra egna handtryckningsmetoder.”
I utställningskatalogen från Marie-Louise Ekmans utställning på Moderna Museets 2017, citeras ett upprop från bokhandeln Oktober 1973:
”Den vänsterorienterade bokhandeln Oktober tar avstånd från Marie-Louise De Geer Bergenstråhles konst och slutar sälja hennes affischer, däribland ’På toaletten (Aftonsnabeln)’ (1969). Bokhandeln anser att affischerna stöder den borgerliga masskulturen genom att inte vara tillräckligt politiska och att de skildrar kvinnor som passiviserade och omedvetna, upptagna av sexuella fantasier”.
Text från affischerna.se
Verket går endast att se hos Bukowskis, Berzelii Park 1, den 15-17 och 19 september.
Marie-Louise Ekman är utan tvekan ett av den svenska samtidskonstens mest egensinniga konstnärskap. Konsekvensen i hennes uttryck är påfallande med ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget.
Ekmans konstnärskap är tidlöst och ständigt aktuellt. Hon är en tongivande och stilbildande konstnär som gärna skildrar vardagliga miljöer, men drar sig inte för att blanda in det absurda och surrealistiska i bilden. Hon rör sig obehindrat över gränserna och hon använder gärna konsthistoriska referenser och blandar med populärkulturella inslag. Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet som ständigt har manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och med separatutställningar på Galerie Aronowitsch.
När man tittar närmare på hennes mångskiftande konstnärskap visar det sig att hon är en återanvändare. Det finns knappt ett motiv som inte dyker upp i mer än ett sammanhang, inte en figur som man inte stiftar bekantskap med mer än en gång. Först möter man dem i objekt eller målningar, senare i filmer, TV-serier och radioprogram. Även om medierna växlar har tematiken och tonen i flera decennier återkommit i hennes konst och tack vare detta känns Marie-Louise Ekmans konst alltid förvånansvärt ung.