Harriet Löwenhjelm

Två av personerna i bilden bär distinkta östeuropeiska kläder. Även de kraftiga pälsbrämade ytterkläderna pekar mot Östeuropa. Motivet är möjligtvis hämtat från rysk samtidshistoria. Mannen i ytterrock som tar avsked kan ha varit tänkt att föreställa Vladimir Lenin och den mustaschprydde mannen som blir hjälpt att sätta på sig sin ytterrock, Julius Martov. Lenin var medlem i Rysslands socialdemokratiska arbetarparti. I samband med den andra partikongressen i London 1903 splittrades partiet i två fraktioner, i hög grad genom Lenins och Trotskijs insatser; bolsjevikerna som leddes av Lenin och mensjevikerna som leddes av Julius Martov. 1906, samma år som akvarellen är daterad, valdes Lenin till partiordförande för den bolsjevikiska fraktionen. 1907 flyttade han till Finland av säkerhetsskäl. Genom sin högborgerliga bakgrund samt hennes faders höga militära position, var Harriet Löwenhjelm säkerligen informerad om viktiga aktuella politiska händelser.

Som skolflicka var det Harriet Löwenhjelms dröm att få grunda en illustrerad tidskrift där hon skulle få utlopp för båda konstarterna - att teckna och att poetisera.. Drömmen förverkligades i Klondykeleken, den speciella dock- och fantasivärld som skapades i samspel med hennes yngre bror och kongeniale medarbetare Crispin Löwenhjelm. Namnet emanerade från guldruschen i Amerika och de brokiga samhällen som grundades i dess fotspår. Leksamhället Klondyke gavs ut i en distribuerad publikation, Midnattssolens Land, intelligensaristokraternas organ, tidskrift för litteratur och konst. Utgivarna, Cajus Vivotrasca och Patrik von Ramskopf var båda identiska med Harriet Löwenhjelm. Utmärkande för dessa dockgestalter var den levande mänsklighet med fel och brister som de utrustats med och den ofta förbluffande psykologiska träffsäkerheten varmed deras karaktärer danats. Verklighetens omvärld betraktades av syskonen Löwenhjelm med skepsis och avståndstagande - dockvärlden var verklig. Här sprakade passionerna och äventyren glödde. Världsgåtorna löstes och debattens vågor gick höga, medan den lugnande vetskapen om att till syvende och sist ha trådarna i egen hand återställde jämvikten och stärkte självkänslan. Livet ut bevarade Harriet Löwenhjelm en nostalgisk längtan till barndomen och den suveräna leken i dess låtsasvärld. "Min själ, som är den svagaste bland svaga, / får endast fred i barnslig lek med docker", skrev hon i 20-årsåldern. Schiller talar om en ”Spieltrieb”, en lust att leka, som konstens underlag, och knappast någon konstnär har förmodligen bättre kunnat bestyrka terminologien än Harriet Löwenhielm. Omkring en tredjedel av hennes dikter har sitt ursprung i denna tidiga produktion. De hemmagjorda, av Löwenhjelm skickligt individualiserade dockor som kom att användas i leken, finns idag på Nordiska Museet, skänkta av Crispin Löwenhjelm.