Peter Frie, olja på duk, signerad.
Stilleben med äpplen. 45 x 50 cm.
Galleri Lars Bohman, Stockholm
Sedan 1980-talet och regelbundet därefter återvänder Peter Frie till stilleben-måleri utfört i samma stämningsläge som sina landskap. I en tidlös harmoni återspeglas ett stämningsläge med den tystnad, stillhet och trygghet som blivit en bristvara i en snabbt föränderlig värld.
Peter Fries senaste stilleben-utställning, ”Beyond reach” på Galleri Lars Bohman 2011, prisades av kritikerna.
Frie och diktaren Tomas Tranströmer samarbetade genom åren kring ett flertal bokutgåvor. Hösten 2011 gav förlaget Kleinheinrich ut boken ”Für Tomas Tranströmer zum 80”, där Tranströmers dikter illustreras av Peter Fries stilleben-måleri.
Ur DN:s recension, från stilleben-utställningen på Galleri Lars Bohman 2011:
”I de nya verken får Peter Frie återigen tillfälle att bevisa sin tekniska skicklighet, samtidigt som han åkallar de gamla holländska mästarna.
Men de är fulla av liv: blommorna trollas fram ur den murriga bakgrunden med några få explosiva färgstreck i orange, rosa eller gult, som fyrverkerier mot en natthimmel.”
Ur recension i Svenska Dagbladet, 15 september 2011:
”Starka känslor i stilla monotoni. Frie har gjort sig känd för sina vidsträckta, ljusdränkta landskapsvyer. Hans drömska scenerier har inte varit naturens spegel utan själens.
Omtagningen som estetiskt grepp gäller även när Frie tar sig an nästa stora klassiska genre – blomsterstilleben.
Trots att växterna förändras är det samma tidlösa rum, samma öronbedövande tystnad som avbildas. Enformigheten expanderar till ett ledmotiv. Här råder ett slags letargisk konsekvens, en obönhörlig, vemodig monotoni som antingen förtrollar eller irriterar.
Fries konst vänder sig aldrig utåt. Den sluter sig och försöker locka betraktaren in i sitt inre rum. Det är kanske inte så överraskande att i tider av återkommande börskrascher, finanskriser och terrorhot finns det ett behov av en eskapism som ibland låter oss att rikta blicken mot något annat än världskatastrofer. Ett vissnande kronblad berättar ibland tillräckligt om en oåterkallelig förlust.”