Utförd i Düsseldorf 1857/1858. Kartong/studie till "Vikingar reser bautastenar över de fallna" (olja på duk, mått okända, tidigare i samlingarna på Stronvar House, Skottland, nuvarande vistelseort okänd). 91 x 175 cm.
Ej examinerad ur ram. Skador. Slitage. Pappersförlust. Revor. Retuscher. Lagningar. Fläckar. Veck.
Professor greve Georg von Rosens samlingar; Bukowski Auktioner AB, Stockholm, auktion 241, "Vårauktionen/Några synnerligen värdefulla samlingar oljemålningar, akvareller, möbler, textilier, skulptur, keramik, glas, silver, miniatyrer, vapen m.m. vilka tillhört framlidne professorn greve Georg von Rosen m. fl.", 26-28 april 1923, kat nr 200 (under titeln "Vikingar efter slaget"); fru Signhild Curman (förvärvad på ovanstående auktion); riksantikvarie professor Sigurd Curman (i gåva av ovanstående, hans hustru i första äktenskapet); därefter i arv; Curmanska villan i Lysekil.
"Svenska hävder genom konstnärsögon", 1960, kat nr 143.
Harald Wieselgren, "Johan August Malmström. Lefnadsteckning", SAK, 1904, avbildad helsida sid 23 (under titeln "Vikingar efter kampen"); Bo Wingren, "Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900", 1992, omnämnd samt avbildad uppslag sid 78-79; Tomas Björk, "August Malmström. Grindslantens målare och 1800-talets bildvärld", 1997, omnämnd och avbildad sid 90-91 samt upptagen i verkförteckningen sid 353-354 under avdelningen "B. Fornnordiska motiv" som nr. 7 A.
Föreliggande ovanliga komposition är ett spännande samarbete mellan Hans Gude och August Malmström. Tomas Björk, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, skriver följande i "August Malmström. Grindslantens målare och 1800-talets bildvärld", 1997:
"Innan Malmström i slutet av 1857 reste till Paris hade han tillsammans med Hans Fredrik Gude planerat och påbörjat en monumentalmålning med motiv från vikingatiden. När Malmström vistats i Paris en tid mottog han brev från norrmannen, vari denne berättade att han fortsatt måla på den skiss till den tänkta målningen som de båda påbörjat. Gude hade också vidtagit vissa ändringar i kompositionen och meddelade Malmström att han trodde att målningen skulle 'kunna blive et meget virkningsfuldt Arbeide'. Gude hoppades att Malmström 'kunde sporre en rigtig stor Lyst til at komme hid og male den'. Malmström återvände också och de båda vännerna slutförde arbetet. Hur arbetsfördelningen var är osäkert men det är sannolikt att Gude målade landskapet medan Malmström stod för figurerna".
Det slutgiltiga arbetet var baserat på föreliggande kartong vilken, i anslutning till ovan citerade passage, beskrivs enligt följande av Björk:
"I en skiss till målningen skildras ett brett panoramalandskap med en stenig strand och en havsvik där vikingaskepp ligger för ankar. Ett stort antal figurer agerar i landskapet. Några är på väg i små båtar mot stranden, andra har samlats till rådslag eller tar hand om skadade. I förgrunden skildras två figurer vid en minnessten. Det är denna grupp som närmast representerar målningens titel".
Enligt Björk så verkade samarbetet med Gude sannolikt förlösande på Malmströms konst: "Norrmannen arbetade i ateljén med naturstudier som tidigare utförts direkt inför motivet. Genom ett sådant arbetssätt kunde också Malmström uppnå större trovärdighet i landskapsskildringen. Målningens stora format kan också ha verkat inspirerande. Klart är att Malmström i Paris övergick till större format än tidigare".
Oljemålningen sändes till Konstakademien i Stockholm. Tomas Björk citerar i sin bok från 1997 ett brev, som professor Qvarnström skickade till Malmström i Paris 6 augusti 1858, där Qvarnström omnämner den "wackra tafla" som "ådragit sig en förtjust uppmärksamhet från såväl konstnärernas som allmänhetens sida".
Målningen visade sig emellertid svår att finna en köpare till. Björk sammanfattar situationen enligt följande: "Avsättningsmöjligheterna för monumental konst försämrades dock vid denna tid. Staten och andra institutioner drog in på sina inköp och alltmer av marknaden togs över av privatköpare som oftast favoriserade kabinettstycken".
Gude och Malmström sände därför målningen för att ställas ut i Köpenhamn och Göteborg. Den 19 juli 1858 meddelade Gude i brev till Malmström att han lyckats sälja målningen och därför avsåg att sända halva köpesumman till honom. Köparen var den oerhört förmögne David Carnegie, som trots att vara bosatt i Skottland på olika sätt understödde kulturlivet i Göteborg. Carnegie hade varit bosatt i Göteborg under åren 1830-1841. Som framstående industrialist och entreprenör i Göteborg basad Carnegie över de före detta Lorentska bruken vilka under 1800-talet var stadens till omsättning största företag och en av Göteborgs största arbetsplatser, med över 400 anställda. År 1850 svarade dessa för över 30% av Göteborgs industriproduktion, men även en tredjedel av allt socker och sirap i Sverige, totalt 2 800 ton.
Carnegie d.y. flyttade från Göteborg 1841, då han under vintrarna främst vistades på sitt slott Eastbury strax nordväst om London och på somrarna på sin egendom Stronvar House i Balquhidder, Stirling i Skottland. "Vikingar reser bautastenar över de fallna" lär, efter att den förvärvades i Göteborg år 1858, ha hängt på Stronvar House (ritat för David Carnegie av den skotske arkitekten David Bryce år 1850). Carnegie levde på egendomen fram till sin död 1890 varefter egendomen övergick i släktens ägo fram till 1952 då huset övertogs av Scottish Youth Hostel Association. Under senare år har huset tjänat som hotell men förefaller stå övergivet i tilltagande tillstånd av förfall sedan år 2007. Var målningen "Vikingar reser bautastenar över de fallna" numer befinner sig förefaller vara okänt.
Föreliggande kartong bär därför relevant vittnesmål om Gude och Malmströms samarbete under perioden 1857-58. Studien ingick tidigare i professor greve Georg von Rosens samlingar. Rosen hade, intressant nog, beundrat oljemålningen av motivet när det ställdes ut i Stockholm och skrev senare till Malmström om hur målningen "slog synnerligen an på mig". I samband med att von Rosens samlingar auktionerades ut på Bukowskis 1923 förvärvades föreliggande kartong av fru Signhild Curman vilken skänkte kompositionen till sin make, professorn och riksantikvarien, Sigurd Curman. Därefter hängde kompositionen under en lång rad år på Curmans tjänsterum. Faktum är att den hängde kvar ett antal år efter Curmans död varefter Curmans efterlevande flyttade den till Curmanska villan i Lysekil.