Den inre berättelsen – en privat samling
Benämningen ”Färg och Form” syftar dels på den konstnärsgemenskap som innefattade några av Sveriges främsta 1900-tals konstnärer, dels på galleriet som de startade som en konstförening 1932. Föreningen och galleriet kom till under depressionens djupa kris när konstnärerna försökte finna olika sätt att försörja sig. Genom det kollektiva galleriet fick de en direktkanal till köparna.
Konstnärerna i denna grupp hade inte något gemensamt, konstnärligt program utan innehöll såväl kolorister, primitivister, vitalister som naivister. Gemensamt för dem kan sägas vara att de var ögonblickets och situationens lyriska tolkare.
Denna tema-auktion är baserad på en privatsamling där ungefär hälften av verken utgörs av Färg och Formare. Flera av övriga konstnärer har ställt ut på Färg och Form, som fortsatte sin utställningsverksamhet till år 2002.
Ägaren till denna samling säger själv: ”Ett 1970-tal ser jag som ett försiktigt insteg i Stockholms konstliv. Liksom många unga, ofta sköra, konstnärer fick stöd av den legendariska Petra på Glasbruksklippan, fick vi en tillhörighet i hennes personligt färgade konstvärld – såpskurade golv på vernissagen, inte så intresserad att sälja de fattiga konstnärernas verk. Om vi missade en utställning var det inte bara förlust av blåbärstårtan utan det medförde också Petras missnöje.
För oss öppnades Färg och Form 1982. Vår vän, den finstämde skånske målaren Nils-Folke Knafve, ställde ut på hösten. Då inleddes också kontakten med galleristerna -”flickorna”, som alla benämnde Inger Lindell och Madeleine Odelstierna. Efter hand växte kontakten till vänskap efter många kaffestunder på kontoret. Så vi vallfärdade dit ända till den avslutande utställningen, då några av våra verk fick återvända en sista gång. Under dessa sista decennier på 1900-talet var intresset och uppslutningen kring denna för Sverige unika konstnärsgrupp mycket stor.
Flera viktiga Stockholmsgallerier kom också att stänga under denna tid. Konstnärer blev hemlösa – som i dessa dagar.
Galleri Axlund i klassisk lokal på Stortorget blev också ett av ”våra” gallerier. De gamla takmålningarna fick finna sig i att samsas med då nutida, noga utvalda konstnärers verk. Dit gick vi på fredagarna och fick många fina samtal med Björn, hans Lillemor och konstnärerna, som tyckte om att vara där inför helgen. Även Svenska Dagbladets konstrecensent, Stig Johansson, missade sällan ett fredagsmöte. Här fick vi inte minst möta en rad Västkustmålare, som i övrigt inte fick mycket utrymme i huvudstaden. När Björn Axlund blev tvungen att stänga galleriet fortsatte ”Axlunds vänner” med regelbundna sammankomster under många år.”
För oss på Bukowskis är det alltid extra roligt att få arbeta med samlingar där den röda tråden ofta är passion och kärlek till konsten som genomsyrar konstverken. Detta ger ytterligare en dimension till föremålen och sätter in dem i en kontext där helheten är större än varje del för sig.
