Sten Eklund

Sten Eklunds konstnärskap kretsar kring människans frånvaro. Inte hennes icke-existens, men hennes icke-närvaro. Både i hans grafiska produktion och i hans delikata glasmålningar bygger han kompositionen med fragment av byggnader, maskiner och objekt. De geometriskt uppbyggda verken blir till spår av människan, av hennes framfart och produktion och där en strukturerad ordning råder i frånvaron av ett mänskligt kaos.

Redan från början kritikerrosad har Eklund alltid ansetts vara före sin tid. Glasmålningarna från det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet liknar vid första anblicken exakta arkitekt- eller ingenjörskonstruktioner. Den blanka eleganta, ytan stänger på sätt och vis ute betraktaren som får kämpa för att tränga igenom glaset för att nå de djupare dimensionerna bakom som ställer frågor om evolution och mänsklig determinering.

I doktorsavhandlingen nämnd under litteratur beskrivs målningen tillsammans med andra verk i kapitlet "Sten Eklunds målningar på glas: utställningen Bilder 1968, sid. 89-98. I kapitlet framhålls att inte bara glaset, utan även formerna ger associationer till Marcel Duchamps "Det stora glaset". Dessutom framhålls Eklunds språkintresse med påverkan av Ludwig Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus". Eklund skapar en värld i sina glasmålningar med element och kroppar som byggs upp via ett antal möjliga kombinationer och konfigurationer. Författaren återger ett antal ritningar utförda av Eklund där olika byggelement såsom "Plattformen" och "Plattformen i Ws landskap" leder fram till den färdiga målningen Plattformsfunktion. Avhandlingen bidrar till att sätta Eklunds redan beundrade glasmålningar i ett nytt intellektuellt sammanhang som visar hur väl bevandrad Eklund var i både konsthistorik och språkvetenskap.