GUSTAF RYDBERG, olja på duk, signerad G. Rydberg och daterad -73.
"Skånsk bondgård". 18 x 30 cm.
Krackelyr. Smutsig.
Professorskan Groth, Stockholm; doktorinnan Britta Gauffin, Stockholm; privat samling.
Kungl. Akademien för de fria konsterna, Stockholm, "Gustaf Rydbergs-utställningen", oktober 1920, kat nr 8; Malmö, 1921, kat nr 27.
Helge Kjellin, "Gustaf Rydberg. Skånes målare", SAK, 1925, avbildad sid 162; Helge Kjellin, "Beskrivande katalog över Gustaf Rydbergs oljemålningar, handteckningar och etsningar", SAK, 1925, upptagen sid 41-42 under nr 174.
I katalogen till Gustaf Rydbergs minnesutställning på Kungl. Akademien för de fria konsterna år 1920 skriver Axel Gauffin följande om föreliggande målning: "Mellan byväg och åbrädd ligger i skydd av bolmande trädkronor en gammal bondgård. Mot det bruna halmtaket lyser mossan sammetsgrön och den röda brädgaveln är mörknad och söndertorkad av årtiondens drypande höstfukt och brännande juli-sol. Röken ringlar muntert ur skorstenen och solstrålarna spela över takets bukter och de låga korsvirksväggarnas skrovliga bruk. Nedanför den höga, branta ladugårdsgaveln till vänster står ett uthus på stup och speglar sig tankfullt i gödselstadens dunkla och innehållsrika sump. Vägen som från förgrunden leder in till gårdsplatsen är fårad av djupa, leriga hjulspår. Till höger leder en träbro över ån. Tre mänskliga varelser befolka landskapet; på vägen en högväxt ung bondkvinna, och lutade mot broräcket två halvvuxna barn. Detta är Skåne - men ej stationssamhällenas och sockerbrukens industriland - det är den urgamla kulturbygden, där en stark och frodig natur till lön för tungt arbete skänker människan hennes sunda näring och år efter år med hjälp av vind och väder, ostörd får försköna hennes händers verk. Den skånebygden var det för sextio år sedan en målare som upptäckte. Hans namn var Gustaf Rydberg".
Konstnären själv har, i brev till Gauffin, omnämnt målningen enligt: "Varifrån detta motiv är taget är mig omöjligt att säga. Det är målat -73, det är länge sedan. På den tiden voro inte järnvägsnäten så utvecklade som nu. Man for mest omkring på skjutskärra - rapphöna - benämnd - alltid med skissboken i fickan. När man såg något konstnärligt användbart ropade man: håll, boken upp och det blev avtecknat. Även vid hästombytet, som ofta varade ett par timmar, strövade man omkring för att se vad man uppsluka månde. Då fanns det pittoreska saker överallt, nu får man söka därefter med ljus och lykta, och dock sällan någonting finna. Allt gammalt nerrives. I stället för de gamla bondgårdarna finner man nu villaliknande byggnader, med veranda och tornspiror, och de gamla torparstugorna med sin pittoreska omgivning förvandlade till tråkiga tegelstenshus med papp- eller plåttak".