Eric H Olson

Galerie Bel'Art, Stockholm.
Privatsamling, Stockholm.

Eric H Olson var autodidakt som konstnär och började sin bana på tidigt trettiotal med att måla traditionella landskap och stadsvyer. Efter resor i Europa under 1930-talet och speciellt efter krigsslutet, tillsammans med sin hustru, konstnären Inger Ekdahl, tog han intryck av det plangeometriska måleriet som många av deras nyvunna europeiska konstnärsvänner arbetade med.
Eric H blev tidigt en av de ledande inom den konstruktiva konsten i Sverige och utvecklade det plangeometriska måleriet tillsammans med Olle Baertling. De första helt nonfigurativa kompositionerna skapade Eric H 1948 och han ställde bland annat ut på Réalitées Novelles i Paris vid 1950-talets början.
Senare började Eric H även experimentera med reliefer i olika material som metall, svartmålat trä, plexiglas och färgsatte hela interiörer för biografer, skolor och vårdhem. Han började även studera ämnen i mikroskop och fotograferade kristaller och strukturer hos fågelfjädrar. Vid dessa studier intresserade han sig speciellt för ljusets polarisation och insåg dess möjligheter som konstnärligt uttrycksmedel. Efter att först ha, som målare, blivit influerad av Frantisek Kupka och Victor Vasarely, började Olson under åren 1954-55 måla reliefer med hjälp av trekantstavar, en teknik som hade använts redan på 1600-talet för att få en målning att se olika ut beroende på vilken vinkel man betraktade den ifrån. När han upptäckte att Yaacov Agam redan arbetade på detta sätt upphörde han med dem för att i stället experimentera med olika ljusbrytande filter och folier.
Från och med 1950-talets andra hälft arbetade han med det som skulle komma att bli hans välkända ”optochromier”, hans helt unika uttrycksform. De är nyskapande skulpturer bestående av laminerade glasskivor sammanhållna av aluminiumprofiler och plexiglas. Dessa framkallar via ljusets brytning genom infällda tunna folier varierande färgmönster alltefter åskådarens position och ljusets infallsvinkel. Tekniken tog han 1958 patent på. Den första optochromin ställdes ut i Oslo 1958 och då hade han under flera år redan experimenterat och arbetat fram en metod för att kunna tillverka dem.
Det var Eric H:s vän, professor Erik Ingelstam, som förestod Institutet för Optisk Forskning på KTH som myntade benämningen ”Optochromi” när denne skrev en artikel om Olson och hans banbrytande arbete i Teknisk Tidskrift 1964. Ursprungligen kallade Olson dessa skulpturer för “kompositioner av ljusvåglängder" i brist på bättre benämning. Han tyckte inte de kunde betecknas varken som måleri eller skulptur trots att de tidiga objekten var mycket skulpturala. Ingelstam hjälpte även Eric H att själv framställa polarisationsfolierna vilka han ursprungligen tillverkade i sitt eget kök då de tillgängliga tyska krigstillverkade filtren inte var hållbara utan bleknade.
Senare under 1970-talet anlitades Eric H, som då varande landets expert på polariserande filter, av Ingelstam för forskning kring det tänkta användandet av polarisation för att undvika bländande reflexer åt Trafiksäkerhetsverket. Olson passade då på att konstruera en rad Optochromier i större format på KTH där det fanns bättre, professionell utrustning.