Wassily Kandinsky

Visas på Arsenalsgatan 2.

"Es ist eine grosse Seltenheit für den Künstler, dass er verstanden wird".

Detta synnerligen ovanliga samt högintressanta brev skrevs av Wassily Kandinsky (1866-1944) i Stockholm den 29 februari 1916. Enligt Johannes Eichner, (med vilken Gabriele Münter sammanlevde från 1931 till sin död 1962) på basis av Münters almanackor, brev och minnen, varade Kandinskys besök i Stockholm från den 23 december 1915 till den 16 mars 1916. Vivian Endicott Barnett skriver ("Kandinsky och Sverige", 1989): "Kandinsky och Sverige är ett kort men ytterst betydelsefullt kapitel i en av det tidiga 1900-talets mest originella och inflytelserika konstnärers liv. [...] Stilistiskt förändrades och genomgick Kandinskys verk en avgörande utveckling 1915-16. [...] Likväl är denna tid en av de minst kända i denne internationellt ryktbare konstnärs långa och innehållsrika liv".

Vad som är känt emellertid är att Kandinsky ställde ut hos Carl Gummeson i dennes galleri på Strandvägen 17 i Stockholm samt att Kandinsky under sin vistelse även författade sin betydelsefulla essä, "Über den Künstler" ("Om konstnären"), i samband med att Gabriele Münter ställde ut på samma galleri mellan den 1 och 14 mars samma år.

Bakgrunden till Kandinskys brev utgörs av det förord som Gösta Adrian-Nilsson (GAN), på eget bevåg, författade till den utställningskatalog som galleristen Carl Gummeson lät trycka upp i samband med Kandinskys utställning. Utställningen öppnade den 1 februari 1916 och utöver den ordinarie katalogen lät Carl Gummeson även publicera GAN:s text.

GAN:s essä om Kandinsky börjar på följande sätt: "För en del av nordisk publik är namnet ej obekant. Men med lätthet äro de räknade som förnimma dess rätta klang. Ute i världen ljuder det sedan några år fulltonigt och starkt bland leden. Bland de kämpande leden. Bland dem som kämpa för konsten". Längre fram i texten konstaterar GAN: "Ett konstverk består som vi alla veta av två element. Ett inre - och ett yttre. Detta inre element är den svingning i konstnärens själ, vilken har förmågan framkalla ett eko, en motsvarande svingning i åskådarens själ. Dess materiella uttryck är färg och linjer - den elektriska ledningen mellan avsändaren (konstnären) och mottagaren (åskådaren)".

En livsavgörande upplevelse för GAN hade varit hans besök på "Erster Deutscher Herbstsalon" i Berlin, hösten 1913. Jan Torsten Ahlstrand skriver i 'GAN - den store outsidern i svensk modernism' (artikel i "GAN. Gösta Adrian-Nilsson. Perioden 1914-1932", 2002):

"Bland utställarna fanns många av de konstnärer som i dag är världsberömda som pionjärer för det nya. Der blaue Reiter-gruppen var inbjuden i sin helhet med Kandinsky och Franz Marc som de två ledande namnen, de italienska futuristerna likaså med bl.a. Boccioni, Russolo och Severini och den franska kubismen/orfismen företräddes av konstnärer som Robert och Sonia Delaunay, Gleizes, Metzinger och Fernand Léger. Den tidigare så veke symbolistpoeten och -konstnären från Lund fick en kick för livet. I ett brev till Herwarth Walden den 10.10 1913 tackade GAN för 'det tillfälle till andlig förnyelse Ni genom Eder utställning berett mig...Aldrig förut i mitt liv har jag känt förnimmelsen av att vara i kontakt med själva livets nerv. De timmar jag vistades däruppe gav mig modet åter.' I sitt företal till Kandinskys utställning på Gummesons galleri i Stockholm 1916 återkom GAN till vad Höstsalongen i Berlin hade betytt för honom. Kandinskys mäktiga syndaflodsvision 'Komposition 6' måste ha gjort ett chockartat intryck på honom. Det var första gången som GAN såg en helt abstrakt målning och dessutom i så stort format. [...] Trots sin beundran för Kandinsky blev GAN aldrig någon Kandinsky-efterföljare, därtill satt hans behov av en mera distinkt form och av någon form av figuration alltför djupt i honom. Men Kandinskys teosofiskt färgade idéer i 'Über das Geistige in der Kunst' och andra skrifter tog han till sitt hjärta".

Klart framstår att GAN, i början av 1916, var en av oerhört få konstnärer i Sverige som förstod den store konstnärlige visionären Kandinsky.
Vivian Endicott Barnett, återigen, skriver: "GAN var en stor beundrare av Kandinskys konst: det är emellertid inte särskilt troligt att han träffade Kandinsky. GAN flyttade från Lund till Stockholm först i september 1916 men han nämnde ofta Kandinsky i sina dagböcker och gav honom en av sina teckningar. [...] På Gummesonutställningens sista dag skrev Kandinsky ett brev till GAN i vilket han uttryckte sin uppskattning av hans insiktsfulla text: 'Es ist eine grosse Seltenheit für den Künstler, dass er verstanden wird.' ['Det är något mycket sällsynt för en konstnär att bli förstådd.']".

Kandinsky postade brevet, dagen efter det skrevs, den 1 mars 1916 och samtidigt, eller strax därefter, skickade han även en gåva till GAN i form av en etsning ("Radierung no. I", signerad Kandinsky, daterad 1916 samt numrerad 4/10 med påskrift " 'K' Stockholm März 1916", privat samling). Enligt Johannes Eichner, citerat i Endicott Barnett, var etsningen en, i en serie om sex stycken, vilka utfördes av Kandinsky i dennes och Münters rum på det pensionat de bebodde under vistelsen. Pensionatet har av expertis identifierats som Clara Louise Palms (1869-1949) pensionat, beläget vid Stureplan på adressen Sturegatan 2.