Indigofärgade olikmönstrade tygstycken sydda med sashiko i boro-teknik, mått 92 x 172. Mått inklusive ram 94 x 174 cm.
Monterad i ram.
Köpt av privat samlare omkring 2010.
Östasiatiska museet 'Boro - Nödens konst'
30 mars 2021 - 9 januari 2022.
Boro ぼ ろ är en kategori trastextilier som ursprungligen skapades i Japan med en lappningsteknik som syftade till att bevara så mycket material som möjligt. Boro användes dels för att laga textil i klädesplagg och filtar; också för att skapa tjockare och därmed varmare tyg av små bitar dyrt bomullstyg. Det kom sig av hårda regleringar för användandet av olika material i olika samhällsklasser framför allt under Edo-perioden (1603-1868). Siden fick endast användas av samurajer och högre medelklass, även bomull var i perioder helt förbjuden för allmänheten som fick använda grövre material som hampa och andra växtfibrer. När bomull blev tillgängligt under 1800-talet var det en mycket dyr bristvara vars minsta bit togs till vara och sammanfogades tålmodigt med andra småbitar för att skapa större stycken. Samma textilier kunde på så vis ärvas och användas av många generationer då de förstärktes och monterades med sparade småbitar av tyg och gammal tråd. Boro består oftast av olika indigoblå lappar sammanfogade med så kallade sashiko-stygn i ljus tråd, även om det finns exempel med andra färger. Indigo var nämligen den färg som var vanligast bland de lägre samhällsklasserna i Japan. Boro hade länge ett lågt anseende då det ansågs vara en påminnelse om ett fattigt förflutet. Numera är intresset stort både i modebranschen och bland samlare. I en tid av överflöd är boro en påminnelse om att värdesätta och vårda det som redan finns. Det japanska begreppet ’Mottainai’ もったいない or 勿体無い (översätts ungefärligt som en uppmaning till att spara och inte slösa) är återigen aktuellt.