Anders Krisár

En av de mest påtagliga aspekterna av Anders Krisárs konstnärskap är hans sätt att hantera kroppen som ett delat, fragmenterat objekt. Hans skulpturer av mänskliga figurer, som ofta är hyperrealistiska i sin anatomiska precision men samtidigt bokstavligen kluvna eller manipulerade på oväntade sätt, väcker en omedelbar känsla av både skönhet och obehag. Krisárs konst är inte bara en allmän reflektion över det mänskliga psyket – den är också djupt personlig.

I varje moment av den omsorgsfulla tillverkningsprocessen eftersträvar konstnären perfektion. Gjutningen sker i flera steg och involverar olika material: lera, vax, gips, polyesterplast, fiberglas och oljefärg. Ytan på den färdiga skulpturen handmålas, vilket resulterar i en nästan artificiell perfektion, samtidigt som kroppens snitt och separationer vittnar om en underliggande inre spänning. Den återhållsamma färgpaletten och de rena formerna skapar en visuell klarhet där minimalismen förstärker den psykologiska intensiteten i hans konst. Betraktaren tvingas fokusera på det osynliga: smärtan, sorgen och de psykologiska ärr som formar oss människor.

Krisár använder den mänskliga kroppen och sina familjenära erfarenheter som utgångspunkt för att undersöka identitet, trauma och kluvenhet. Modellen Johan, som förekommer i flera av Krisárs verk, är syskonbarn till hans hustru Jeanette. I den aktuella skulpturen håller den unge pojken sin andra hälft i handen men förblir oåterkalleligt kluven. Tudelningen framstår som brutal i kontrast till hur ömsint han är porträtterad. Genom att manipulera och fragmentera kroppen gör Krisár dessa inre tillstånd synliga på ett sätt som är både subtilt och drabbande.

Anders Krisárs skulpturer kan tolkas som en metafor för människans sökande efter helhet, samtidigt som de ifrågasätter hur vi uppfattar och definierar oss själva.