Hans Hartung

Under uppväxtåren i tyska Leipzig var Hans Hartung livrädd för åskan. Han brukade fylla anteckningsbok efter anteckningsbok med sicksacklinjer i hopp om att dessa skulle skydda honom från att blixten skulle skada honom. Långt senare, när Hartung var en etablerad konstnär, så menade han att hans intresse för det abstrakta gick tillbaka på dessa teckningar av elektriska blixtar.

Hartung var en av förgrundsgestalterna för den abstrakta konsten efter andra världskriget. I USA
benämnd som abstrakt expressionism och i Europa som Art Informel eller Tachism, en konst som fokuserade mer på själva skapandeprocessen än på slutresultatet. Hartung brukar nämnas i samma sammanhang som Pierre Soulages och Nicolas de Staël.

När Hartung hade avslutat sina studier vid Konstakademien i Dresden flyttade Hartung till Paris i slutet av 1920-talet. Efter att ha stridit i Franska främlingslegionen skadades han svårt och var tvungen att amputera ett ben 1944. I slutet av kriget blev Hartung fransk medborgare och belönade med Croix de Guerre.

Efter denna period ändrade Hartung sin konstnärliga riktning. Från att tidigare ha inspirerats av Kandinsky och kubisterna övergick han nu till ett måleri med kraftiga, liksom borstade motiv, med linjer och streck – ibland raka, ibland virvlande – i en stil som påminner om österländsk kalligrafi.

Vid första anblicken ser dessa kompositioner helt improviserade ut, men Hartungs målningar från det sena 1940- och 1950-talen var noggrant planerade. Han började med teckningar vars motiv han sedan exakt överförde till målningar genom en speciell rutteknik.

Hartung utövade starkt inflytande på många yngre amerikanska målare under 1960-talet, vilket gjorde honom till en viktig föregångare till den amerikanska lyriska abstraktionen av 1960 och 1970.

Arild Wahlström var norsk industrialist och verkställande direktör och sedermera ordförande för Sande Tresliperi A/S och Sande Paper Mill A/S. Wahlström hade vid sidan om affärer och idrott ett stort intresse för konst och konstsamlande, vilket han delade med sin hustru Aasta. I hemmet på Holmenkollen byggde paret upp en omfattande samling med stora norska och internationella verk. Wahlström reste mycket och kombinerade gärna sina resor med besök hos gallerister och konstnärer. Han utvecklade nära relationer till ett flertal konstnärer och träffade Poliakoff, Henry Moore, Soulanges, Manessier, Singier och många fler. Tre gånger var han inbjuden att besöka Picasso i södra Frankrike med galleristen Kahnweiler men varje gång kom affärer emellan vilket var en stor besvikelse. Wahlströms stora intresse för Picassos grafik hade väckts efter kriget, vid en affärsresa till Paris 1946. På en liten sidogata hade paret Wahlström upptäckt en bild av ett kvinnohuvud i en konsthandel. ”Det var så vackert – vi blev bägge tagna av det med en gång. Det var något extraordinärt”. Händelsen ledde till ett intensivt samlande och resulterade i en av världens största privata samlingar av Picasso-grafik med över 1000 grafiska blad. 1982 donerade Arild Wahlström nästan 500 av dessa blad, bl.a. hela Vollard-sviten till Nationalgalleriet i Oslo.