Målarinnan Wihelmina Holmgren
Signerad Carl Larsson 1877. Utförd 1876. Olja på duk 130 x 75 cm.
Gewerts Auktioner, Falkenberg, 1975.
Därefter i arv inom familjen.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Carl Larssons minnesutställning", 6 mars - 5 april 1920, kat. nr 9 (Damporträtt).
Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Carl Larsson - Minnesutställning", 1953, kat. nr 12a (då tillhörande köpman Einar Persson, Falkenberg).
Nationalmuseum, Stockholm, "Carl Larsson", 7 februari - 10 maj 1992, kat. nr 18.
Harriet Alfons, Sven Alfons, "Carl Larsson - Skildrad av honom själv", Albert Bonniers Förlag, 1977, avbildad i s/v s. 29.
Nationalmuseum, Torsten Gunnarsson, "Carl Larsson, En utställning ingående i Nationalmuseums 200-årsjubileum", Bra Böcker, Stockholm, 1992, upptagen i katalogen med nr 18, avbildad helsida s. 36.
Ulwa Neergaard, "Carl Larsson. Signerat med pensel och penna", 1999, upptagen i katalogsupplementet under år 1876 s. 13 som nr 44.
Nationalmuseum/Konstakademien, Stockholm, utställningskatalog "Carl Larsson. Vänner & ovänner", Stockholm, 2013, omnämnd och avbildad s. 10.
Ami Bergöö, "Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj", Brunkman Bergöö Förlag, 2022, avbildad s. 71.
Wilhelmina Holmgren (1840 - 1876) var också konstnär och studerade som Carl Larsson vid Konstakademien. Carl Larssons första stora porträtt, utfört 1876, visar konstnärinnan stående i promenadklädsel med plymförsedd hatt, parasoll och handskar i handen. Porträttet var ett av hans mest ambitiösa verk under utbildningstiden och fick beröm av Konstakademin när han lämnade in det under sitt sista studieår 1877. Relationen med den äldre "Mina" hade betydelse för Carl Larssons personliga utveckling. Hon var hans första livsledsagerska, och paret fick två barn som båda tragiskt dog vid tidig ålder. Wilhelmina själv dog 1877 då det andra barnet föddes.
Carl Larsson beskriver i sin självbiografi ”JAG” deras nära relation och tragiska öde (s. 98–99):
”Jo, där [i ett lusthus på vägen till Nacka] började också ett förhållande med en av de kvinnliga eleverna som tagit sig hit ut. Detta är mer än pinsamt för mig att vidröra … Må det vara nog att här medge att utan denna uppoffrande kvinna hade jag antagligen på visst sätt, gått under. Hon uppehöll min tro på mig själv; hon försökte ge mig en renare och högre uppfattning av mitt kall. Välsignat hennes minne! Hon dog när hon gav liv åt vårt andra barn. Det första var då redan dött.
När jag strax därefter reste till Paris anförtrodde jag barnet åt min mor. Där fick jag ett brev från henne att den lilla var svårt sjuk, och ’dog inte barnet skulle det leva utan sitt förstånds fulla bruk’. Aldrig har väl någon mera inträngande, hetare, gråtande, vridit sina händer inför Guds fötter … Jag blev bönhörd: det lilla livet släcktes.
Denna kvinnas kärlek var både moderns och älskarinnans. Hon var nämligen äldre än jag och räknade nog inte med förhållandets beständighet. Hon räknade ju rätt, även om det blev på ett sätt som ingen av oss hade tänkt …"
Kort efter Wilhelminas bortgång skriver Carl till sin vän konstnären Mauritz Lindström, den 4 april 1877:
”Min snälla Mauritz!
Utan något hopp om svar ämnar jag likväl skrifva ett par rader tillkomna af ett slags behov att meddela dig mina bekymmer och uttrycka min glädje öfver dina framgångar som fått ett officiellt bekräftande genom din utnämning till Akademiens agrée och hvartill jag på det hjertligaste får gratulera!!! –
När jag, för att tala om mina bekymmer nämner att Mina Holmgren är död, vet jag att det skall smärtsamt beröra dig, som på de få gånger vi tre vore tillsammans icke kunde undgå att märka att det var en qvinna som man icke träffar hvar dag och som räddat mig från att försoffas …
Hennes minne skall alltid blifva mig heligt och må denna stolta gestalt ständigt stå lifvligt för mitt öga tviflar jag icke att mitt konstnärskapskall blifva värdigt och sant. Hon och Du äro de enda menniskor som hafva älskat mig, trott på mig – hon och du äro de menniskor som äro mig kärast; nu är det åter blott du. […] Den 15 de April reser jag till Paris och skall då börja att blifva konstnär eller gå under; ’allt eller intet’ blifver mitt valspråk. Som du märker är jag trots alla sorger lika naiv, men tröstar mig med en stor tysk filosofs ord att ’Naivité är snillets särskilda privilegium’…”
Carl Larsson räknas som en av de största svenska konstnärerna genom tiderna. Han föddes i Gamla Stan i Stockholm och studerade vid Kungliga Konstakademin åren 1866-76. Efter studierna i Stockholm reste han till Frankrike och bosatte sig i Grèz-sur-Loing, dit också andra konstnärer sökte sig. Där utförde han främst målningar med trädgårdsmotiv. I Frankrike träffade han sin blivande maka Karin Bergöö, som också var konstnär och kom att betyda mycket för hans produktion. Redan under studieåren försörjde han sig som fotoretuschör och som tecknare i pressen. Det var också under studietiden som Larsson lärde känna Anders Zorn och Bruno Liljefors, tillsammans brukar de tre kallas för ABC-konstnärerna. I slutet av 1880-talet fick paret Larsson ”Lilla Hyttnäs" i Sundborn utanför Falun av Karins far och det är där Larssons mest kända akvareller som skildrar hans familj kommer till. Motiven föreställer ofta soliga landskap med badande och metande barn, kräftfiske, måltider i det gröna samt interiörscener. Larsson är bland annat representerad i Nationalmuseum där väggmålningen ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” och ”Midvinterblot” fyller trapphallen. Väl representerad främst på Nationalmuseum i Stockholm och på Göteborgs Konstmuseum.
Läs mer