John Bauer

1912 står konstnären John Bauer på toppen av sin karriär. Hans konst ställs ut både i hemlandet och snart även utomlands. Under denna period målar han ett av sina mest betydelsefulla verk, ”Sagoflickan”, en målning på duk i ett för Bauer monumentalt format, 136 x 140 cm. Inspirationen till flickan, som sitter på en mossbeväxt sten och kammar sitt långa hår, hämtade Bauer från sin älskade hustru Ester men även från den italienska renässansens Mariagestalter. ”Sagoflickan” har ställts ut på flera betydande utställningar både i Sverige och utomlands som exempelvis Konstnärshuset, Stockholm, 1913, The Panama-Pacific International Exposition, San Francisco, 1915, Vandringsutställningen ”The Swedish Exhibition”, 1916 och Kungliga Akademien för de fria konsterna, Stockholm, 1934, kat. nr 192.

Utställd och hyllad
Efter att John Bauer målade ”Sagoflickan” 1912 ställdes den ut i november året därpå på Konstnärshuset. Han ställde ut tillsammans med kollegan Sigge Bergström och i Aftonbladets recension pekar kritikern ut ”Sagoflickan” som ”betagande i färg och form” i sina större dimensioner. 1915 uppmärksammar Dagens Nyheter ”Sagoflickan” i både text och bild i och med reportaget om Världsutställningen i San Francisco, även känd som The Panama-Pacific International Exposition. Syftet med utställningen var att fira slutförandet av Panamakanalen som hade öppnats 1914. Utställningen blev också ett tillfälle för staden att visa upp sin återhämtning efter den stora jordbävningen 1906. Ferdinand Boberg anlitades som arkitekt för den svenska paviljongen och Anshelm Schultzberg som kommissarie för den svenska konsten.

Dagens Nyheters reportage inleds med tre bilder: Ett foto på konsthallen, ett på Schultzberg och ett på auktionens aktuella ”Sagoflickan”. Reportern skriver ”Denna vår enastående sagotecknare, har redan uppmärksammats som en av de märkligaste utställarna i hela konstpalatset. T. o. m. de prosaiska amerikanerna tjusas av Bauers konst”. Han fortsätter med att hylla auktionens målning: ”Man kan också svårligen se sig mätt på hans Sagoflicka i olja eller det tjog sagoteckningar han här har med […]”. Schultzberg förklarar i reportaget att det stora intresset för den svenska konsten lett till att kommissarien skulle få ta den på en vandringsutställning som kom att kallas ”The Swedish Exhibition” året därpå.
20 maj 1918 proklamerar tidningarna att ”Sagoflickan” är såld på ”Cirkeln-konstnärernas utställning”. Hustrun Ester hade i ett brev tidigare samma månad diskuterat försäljningen och beklagat sig över den höga provision som Cirkeln tagit. Av de 4.500 kr som den såldes för hade Cirkeln enligt brevet behållit 900 kr. I november samma år avlider Bauer i en tragisk båtolycka tillsammans med fru och barn och 1919 anordnar Cirkeln ut en minnesutställning för konstnären. ”Sagoflickan” ställdes ut även här och Svenska Dagbladet valde att avbilda den i sin recension av utställningen.

Naturmystik och sagoväsen
“Sagoflickan” målades i en tid präglad av en fascination för den magiska naturen och folktrons väsen. Detta intresse för naturens mystik kan förklaras med bakgrund av snabba samhälleliga förändringar som skedde omkring sekelskiftet 1900. I en omvälvande tid präglad av industrialisering, modernitet och vetenskap sökte konstnärer såväl som författare och kompositörer blicken mot tillvarons skuggsidor och naturens mysterium. Myterna kring de elaka och fula trollen och vackra skogsrår och älvor hade i århundraden förmedlats vidare i en muntlig, folklig berättartradition via vandringssägner, folkvisor och legender. Dessa naturväsen framstår som en viktig del av livet på den tiden. Det man inte förstod sig på eller ansåg avvikande från normen förklarades ofta med naturväsen som medverkat i människors liv.
Denna tidsanda var utbredd i Stockholm när Bauer bosatte sig där 1898 för att studera på Konstakademin. Han hade växt upp i Jönköping på det sena 1800-taletmed en jägare till far och tillsammans hade de spenderat mycket tid i de småländska skogarna, något som gjort stort intryck på unge Bauer. År 1900 blev Bauer antagen på Konstakademin och blev tidigt intresserad av illustrationskonsten. Redan 1903 ansågs han vara en etablerad illustratör, bl. a genom teckningarna till Anna Wahlbergs sagosamling Länge, länge sedan till vilken Bauer utformade omslaget och gjorde 26 illustrationer. Under de nästkommande åren utvecklade han sin stil och motivvärld. Han hittade den djupa skogen där knotiga troll och skira älvor och prinsessor levde bland mossiga stenar och höga träd.

1907 fick han uppdraget att illustrera Bland tomtar och troll, en årlig utgåva av samlade sagor. Genom hans bilder skulle han forma vår bild av sagoskogen och dess invånare. Skogen blev hans skådeplats och han fyllde den med fagra prinsessor och egendomliga troll. John Bauer bosatte sig med hustrun Ester Ellqvist i Torstorp utanför Gränna och där kunde konstnären vandra i de täta skogarna och hitta inspiration till sin bildvärld. Han skriver i ett brev: "Gud hvad stjernorna tindra och spraka. Isen råmar och jorden är svart."(Ur brev från John Bauer till Carl Edvard Berggren Gränna, Torstorp 1907-01-16, JLM: John Bauer arkiv, no. 677)

Bauers sagoflicka
Sagoprinsessan var en återkommande protagonist i Bauers bildvärld. I "Sagan om Dag och Daga och flygtrollet på Skyberget" från årgång 1907 av Bland tomtar och troll får vi följa sagoprinsessans väg genom skogen. Sagan går: ”Med guldkronan på huvudet och klädd i den vita dräkten gick hon där under de höga, dystra granarna”. Bauer illustrerade den älvliknande prinsessa vars ljus och skönhet kontrasterar med den djupa skogens mörker. Kontrasten mellan det mörka och ljusa återkommer i Bauers bilder vars fula troll tillhör den ursprungliga naturen medan prinsessan står för det utomvärldsliga och sköna. Inspirationen till prinsessans gestalt var hustrun Ester som han först träffade under studietiden på Konstakademin där båda var elever samtidigt. Redan under deras skoltid målar han av henne i verket ”Sagoprinsessan” och hon skulle senare stå modell för flera av Bauers illustrationer. Han skriver till henne i ett brev 1905: ” Jag har satt dig så högt Esther. Och där uppe vill jag ha dej”.

Under årens lopp började Bauers prinsessor få en ny skepnad. Bauer och Ester reste till Italien 1908–1909, en resa som skulle vara avgörande för sagokonstnären. I boken ”John Bauer – Sagotecknaren” från 1942 menar konstnärens levnadstecknare Harald Schiller att det är i Italien som Bauer helt skulle frigöra ”det personliga och originella i sin konst”. I Italien arbetade han med sin andra årgång av Bland tomtar och troll och i denna kan man se hur ungrenässansen han mötte i Florens satte sina tydliga spår i hans bildvärld. I sagan ”Svanhamnen” i årgången 1908 observerar Schiller hur Bauers figurer har blivit florentinska män och kvinnor, ”icke bara i hållning och utseende utan ock till kostymering”. Han fortsätter att förklara hur Bauer kombinerar det sydländska med det nordiska: ”Det är icke Italiens stela pinjer och bördiga landskap, utan ett romantiskt småländskt sådant med gula björkar och vemodigt fjärrblånande åsar, som bildar bakgrunden.

I fjärde utgåvan av Bland tomtar och troll 1910 är sagoprinsessan fortfarande en version av hustrun Ester, men nu något mer stiliserad och idealiserad likt de Mariagestalterna han sett i renässansmåleriet i Italien. Schiller ser i Bauers prinsessor från denna period ”en senfödd släkting till Ghirlandajos och Botticellis blonda, finlemmade och späda jungfrur”. Även sagoprinsarna har nu blivit florentinska ynglingar, klädda i fornnordiska dräkter smycken och vapen. Därmed hade Bauers sagovärld fått sina beständiga gestalter och efter utgåvan 1910 är hans läroår över. När han nästa gång illustrerade Bland tomtar och troll 1912 var han, som Schiller skriver, en färdig mästare.

Monumentalmåleriet
Schiller skriver: ”Först med 1912 års sagosamling kastar Bauer sin försiktighet å sido och skapar illustrationer, där färgen har avgörande betydelse. Men man kan år från år följa, hur han drages mot det koloristiska problemet och med allt kraftigare isättning i gult, någon gång också i blått, söker sig ut mot de starkare färgackorden”. Medan färgerna blev starkare blev formerna mer stiliserade och genomarbetade. Hans behandling av stenar och klippor blir mindre enformiga och mer rotade i en grundlig studie av naturen med allt mer detaljerade lav- och mosspartier.
Samtidigt som han under denna period fortsatte producera illustrationer började han även måla i stort format. Han hade tidigt i sin karriär målat stora målningar och blivit uppmärksammad för det. Hans professor på Konstakademin Gustaf Cederström hade sett hans talang och uppmanat honom att gripa sig an freskomåleriet, en klassisk väggmålningsteknik. Nu återupptog Bauer intresset för det stora måleriet varav ”Sagoflickan” är ett tidigt exempel. Kritiker hade noterat en monumental ambition i vissa av hans tidigare illustrationer och var därför föga förvånade över den nya riktningen. Andreas Lindblom skriver om detta i Svenska Dagbladet 1919 där han nämner auktionens aktuella målning: ”John Bauers sista år voro märkliga genom nya uppslag. Onaturligt hade ju varit om en så stark natur skulle mer än ett decennium kunnat nöja sig med den redan vunna illustrationsstilen. Vi möta plötsligt några stora kompositioner igen, t. ex ’Sagoflickan’ och ’Freja’. Den förra är en bokillustration en gros, ett vittnesbörd om hur monumentalt många av dessa små ting är koncipierade. (Inom parentes sagt, skulle det vara ytterst intressant att se sagobilderna genom skioptikon. Många skulle stå sig som fresker!)”.
”Sagoflickan” har sedan försäljningen på Cirkeln, Konstnärernas försäljnings AB i Stockholm 1918 varit i privat ägo.