Olle Bærtling
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"KSIA"
Signerad Baertling och daterad 1976 a tergo. Duk 195 x 97 cm.
Utställningar
Malmö Konsthall, 4 september - 18 oktober 1981.
Moderna museet, Stockholm, 7 november 1981 - 6 januari 1982.
Övrig information
Liksom många andra konstnärer upplevde Baertling ett motstånd under sin samtid, länge var han i Sverige "den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla", trots att han till skillnad från många samtida konstnärer nådde långt utanför sitt hemlands gränser under sin livstid.
Baertlings måleri utvecklade sig från 1940-talet från det figurativa, steg för steg mot det nonfigurativa. När gränserna efter andra världskriget öppnades sökte sig Baertling, som många andra, till den nya konstens jaktmarker – Frankrike. 1950-talet var Baertlings tongivande decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med de nya konstnärliga vindarna på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade honom i sitt ”stall” av konstruktivister.
Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Intensiva färgfält som inneslutits i svarta diagonalkonturer skapar en dynamik som få andra konstnärer lyckats få fram. De svarta linjerna som är svagt bågformade, sk sabellinjer, påförde Baertling allra sist. Under 1960-talet fördes vinkelspetsarna, vilket är tydligt i auktionens "KSIA", utanför bildytan och därmed skapade han sin ”öppna form”, där funderingarna runt genomkorsade riktningar i rymden fick sin egen kompositionsform. Baertling föredrog artificiella färgnyanser som inte gav naturassociationer och menade att svart var en magisk färg, både lätt, glad och vacker. Gunnar Berefelt beskriver färgernas verkan mot varandra så här; ”Som den antagligen mest påtagliga och aktiva effekten i Bærtlings konst bör framhållas gränskontrasten, när två färger får en tillräckligt lång och distinkt avgränsning tycks de växelvis tränga in ett stycke över grannfärgens domän. Just vid gränslinjen oscillerar, flämtar, de båda färgfälten”.
"Det finns en svensk konstnär som givit ett fullkomligt originellt bidrag till vår tids konst, fullt jämförbart med de främsta mästarnamnen i modern konsthistoria – nämligen Olle Bærtling så skrev Gunnar Berefeldt, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, till minne av konstnären i Sydsvenska Dagbladet 4.9 1981. Utställningen, som var ett samarbete med Moderna Museet i Stockholm planerades som en hyllning till Bærtlings 70-årsjubileum, men blev en minnesutställning p g a hans hastiga bortgång.
Konstnär
Olle Bærtling föddes i Halmstad i Sverige och var verksam som målare och skulptör. Bærtling studerade likt Bengt Lindström i Paris för André Lhote och Fernand Léger. Hans första utställning ägde rum i Stockholm 1949. Bærtling arbetade främst i en geometrisk, nonfigurativ stil. Baertling förhöll sig till sin konst som vetenskapsmannen till sin forskning. 1952 fann Baertling sin öppna form, den öppna triangeln med spetsig vinkel som uttrycker hastighet. När han 1956 placerade vinkelspetsen utanför duken blev bilden ett utsnitt av ett händelseförlopp som äger rum utanför vårt synfält. Farten är högre, det understryks av färgen som ger intryck av större hastighet närmare triangelspetsen. De svarta konturerna är bärande i Baertlings konst. De ser raka ut men böjer sig i själva verket inåt mot de stora fälten, vilkas utåtgående tryck annars skulle få dem att bågna. Även färgerna är väsentliga, det är viktigt att de inte återfinns i naturen och inte heller kan ge association till någon form eller föremål. Så småningom använde Baertling bara sekundärfärger: violett, orange, grönt och Baertlingvitt (en svagt gröntonad färg). Tydligast framträder hans öppna form i de skulpturer som han gjorde från och med 1958. Med konsekvens fördjupade sig Baertling i färgernas och formernas inbördes förhållande och förblev under hela sitt liv opåverkad av de yttre konsthändelserna. Idag kan man man se hur konstnärer som exempelvis Ann Edholm har inspirerats av Bærtlings skapande.
Läs mer