Liss Eriksson
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Violoncellen"
Signerad Liss E och numrerad V/VIII, daterad 1964, koncipierad 1963. Mörkpatinerad brons. höjd 36 cm. Gjutarmärkt E. Godard Fonderie.
Litteratur
Thomas Millroth, "Liss - Bildhuggare", 1994, jämfr bild s. 109, motivet omskrivet s. 108-112.
Övrig information
"Violoncellen var en av de skulpturer som föddes ur arbetet med Huset, även om den ersattes med Klarinetten. Det är ett av Liss få verk med litterär anknytning; men, det måste betonas, litteraturen har fungerat som en stöt mot en plastisk formulering, inte som en ursäkt. Då han återvänt från Frankrike läste han om Erik Blombergs dikt Violoncellen i diktsamlingen Nattens ögon, 1943. [...]
'Nu först fattade jag riktigt innebörden - den motsvarade in- tryck och erfarenheter – den blev en del av mig själv – och till slut ett tema som krävde en plastisk form.'
Det första försöket gjordes alltså 1955, men sedan fick temat vila till början av 1960-talet, då Statens Konstråd bad om ett förslag till utsmyckning av Televerket i Farsta. Då tog han åter fram den lilla skissen till Violoncellen, en, som han tyckte, god kontrast till den arkitektoniska miljön. Liss Eriksson menade att skulpturen ensam och i sig själv skulle kunna bilda ett verksamt rum. Arkitekten Bengt Hidemark, som tagit initiativet till att inbjuda Liss Eriksson, blev entusiastisk. Och representanten för Statens Konstråd, Arne Jones, var också positiv, men tillade, att 'den kommer det att hända mycket med'.
'Ja, det gjorde det!' utropar Liss Eriksson i anteckningarna, 'Det började med ett flitigt tecknande på konserter där violoncellister medverkade - särskilt Erling Bløndal Bengtsson fängslade mig - hans proportioner - hans längd - hans uttrycksfulla, dramatiska rörelser och mimik. En violoncell anskaffades och avtecknades noggrant - modeller poserade spelande på instrumentet - en stereoanläggning installerades i ateljén - Pablo Casals Bachsviter stödde mig sedan under hela arbetsperioden.'
Efter ett dussintal förstudier nådde Liss Eriksson fram till något som svarade mot hans intentioner. Cellisten bildar ett rytmiskt rum kring sitt instrument. Där finns en båglinje som jag tycker är jämförbar med de långa linjerna i Bachs cellosviter. Det har med kontrapunktik, rytm och sluten form att göra. År 1965 kom Violoncellen på plats vid Televerket i Farsta. 'Han tycks trivas bra där', kommenterar Liss Eriksson, '- men då o då lånar jag honom till utställningar. Han har t.o.m. suttit o spelat i Rodinmuséets trädgård i Paris'. (Millroth s. 108-112.)
Konstnär
Liss Eriksson föddes i Stockholm som yngste son till skulptören Christian Eriksson och Ebba Dahlgren och växte upp i faderns ateljéfastighet vid Maria Prästgårdsgata på Södermalm i Stockholm. Han började studera för att bli arkitekt Norrköpings tekniska gymnasium 1938, men avbröt dem året därpå för att studera vid konsthögskolan 1939-44 för Nils Sjögren och Eric Grate.
År 1947 deltog han tillsammans med bland annat Arne Jones i utställningen Ung Konst på Färg och Form, som blev upptakten för konstnärsgruppen 1947 års män. Därefter reste han till Paris tillsammans med sin hustru konstnärinnan Britta Reich-Eriksson (född 1918) och studerade för Jean Osouf och Henri Laurens och blev kvar där till 1951, då han flyttade hem till Stockholm och övertog faderns ateljé.
Liss Eriksson influerades tidigt av den franska skolan, Aristide Maillol och Henri Laurens, men även av schweizaren Alberto Giacometti. Det var framför allt den enskilda människan som kom att spela en central roll i hans konstnärskap.
Läs mer