Sigrid Hjertén

På hösten 1911 lyckas Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald hyra en liten vindskupa vid Kornhamnstorg i Gamla Stan. De är unga, fattiga och nyss hemkomna från Paris, där de båda gått i lära hos Henri Matisse på Academie Matisse. I november föds sonen Iván och Isaac och Sigrid gifter sig. För Sigrid är det viktigt att få fortsätta att måla och barnpassning ordnas av Isaacs systrar Dora och Bertha som både får ta hand om lille Iván och sitta modell. Från fönstren i den lilla lägenheten ser Sigrid ned på kommersen på torget och det intensiva hamnlivet längs med kajerna. På land låg det staplar av ved på en matta av bark och stickor med en frän doft av tjära och kåda, längs med kajerna trängdes skutorna, träskroven knirrar och knakar och i masterna hänger segel på tork. I skymningen rör sig de tunga seglen som vålnader och ljuden var säkert riktigt skrämmande för den som vågade sig in mellan vedstaplarna. Det kom skutor från skärgården och lossade sina varor och kommersen var livlig, särskilt på förmiddagarna. Det är gott om inspiration och Sigrids fantasifulla värld i kombination med hennes konstlidelse får hennes måleri att börja blomstra. Ett antal verk tillkommer med djärva perspektiv och stadsvyer från Kornhamnstorg, nämnas bör ”Från Kornhamnstorg”, 1912 (Malmö museum), ”Torget”, 1913 (Stockholms Stadsförvaltning) och så den aktuella målningen ”Den blå skutan” 1912.
Sigrid Hjertén lät ställa ut målningen vid ett flertal tillfällen själv under 1910-talet och under vår egen tid har målningen varit ett efterfrågat verk i samband med utställningar både i Sverige och i utlandet. I ”Den blå skutan” låter Sigrid oss följa med ned på kajen till den stora intensivt blå skutan som nyss kommit i hamn och precis har beslagit seglen vid masterna. På kajen fångas våra blickar av den centralt placerade röda lastkärran och några förbipasserande figurer. Bortom skutan, på andra sidan sundet lyser väggarna intensivt gula och husen och magasinen på Södermalm, eller Söderlandet som det kallades då, tornar upp sig. Sigrid använder sig av masterna och masttagen för att dela upp bilden i sektioner, ett raffinerat sätt som skapar djupverkan och stort perspektiv, trots det intima formatet. Men , allra viktigast är kanske ändock färgen på skutan för Sigrid;
Anders Wahlgren skriver i sin bok "Sigrid Hjertén"; "inte sällan ville Sigrid fästa motivet på duken vid första intrycket, kanske just för att fånga en speciell färg, "just den där blå färgen".
För Sigrid var färgen central, med säker känsla lägger hon ut färgklickarna som skapar stor effekt, hon fångar den omedelbara synen, men också doften av miljön kan förnimmas liksom ljuden från hamnen, slamret och vindens kraft i seglen på ett mästerligt maner. Under åren som följer fram till cirka 1920 fortsätter Sigrid med det dynamiska och expressiva måleriet som idag är hennes signum. Paret Grünewald/Hjertén flyttar något år senare rakt över Slussen upp till Katarinavägen ovanför Stadsgården till en större ateljé med hänförande utsikt över staden som främsta inspirationskälla.
Konstnärsvännen Carl Palme skriver i en utställningsrecension;
"Det är från sina ateljéer högt ovanför Stadsgården som dessa målare sitta och se snett på det vackra Stockholm. Snedteckningarna spela tydligen en stor roll i dessa målares dogmatik, de tjänta troligen ett stort konstnärligt syfte, men för övrigt synas mig dessa tavlor ha mycket stora förtjänster i färganslaget."
Sigrid väljer att ta med sig ”Den blå skutan” när inbjudan kommer från Herwarth Walden i Berlin som vill att hon och Isaac skall ställa ut på hans galleri ”Der Sturm” 1915. Tillsammans med maken Isaac Grünewald och de svenska konstnärsvännerna Gösta Adrian-Nilsson, Einar Jolin och Edvard Hald deltar de i ”Schwedische Expressionisten”, som blev en stor upplevelse och framgång för Sigrid. 1918 bjuds hon in att ställa ut på Liljevalchs Konsthall i Stockholm på ”Expressionistutställning”, återigen väljer hon att ta med ”Den blå skutan”. Även påföljande år, i maj 1919, ställs målningen ut på Liljevalchs utställning "Stockholm i bild".