Dick Bengtsson

I Dick Bengtssons tidiga verk ”Vinter i Bandhagen” tornar ett till synes övergivet höghus upp sig framför en ödslig plats, tömd på människor. Bilden förfaller vara en kommentar till efterkrigstidens sociala ingenjörskonst i Stockholm där man försökte lösa den svåra bostadsbristen genom att skapa helt nya stadsdelar utanför centrum. Färgskalan är dov och den apokalyptiska stämningen förstärks av de två krigsfartygen som tycks vara placerade i den öppna platsens fontän. Förgrunden inramas av en serie symboler, heraldiska tecken, graffiti och fragment av abstrakta kompositioner. Det är en rebus, en omvänd allegori som öppnar upp för en labyrint av tolkningar, beroende på vilken position man väljer. Med sina gåtfulla målningar har Dick Bengtsson alltsedan sextiotalet och fram till idag med förnyad styrka, fascinerat och drabbat nya generationer betraktare.

Mårten Castenfors skriver i förordet till Saks publikation ”Dick Bengtsson”, 2005:
”Som få, har den självlärde Bengtsson med sitt fragmentariska måleri och sina kryptiska installationer, inspirerat och fascinerat en yngre generation konstnärer. Med sina tecken och sina ibland uppfordrande svastikor och sitt av strykjärn patinerade måleri, framstår Bengtsson som en bildstormare, men också som en rationell romantiker, lika komplex som lekfull, lika frimodig som sträng. Bengtssons måleri och installationer drabbar med stor gåtfullhet och in sveper minnet av det förflutna, samtidigt som detta minne förebådar ett välfärdsland på väg att haverera.”

Framför ett verk av Dick Bengtsson blir man aldrig riktig säker på innebörden av de olika komponenterna. Hans konst är fylld av mystik och ställer fler frågor än den besvarar. I hans mångbottnade värld tvingas man att utmana sina värderingar och associationsbanor, den kräver fullständig uppmärksamhet från åskådaren. Det är svårt att skilja sanning och fantasi åt och han har själv beskrivit sina målningar som en form av verklighetsförfalskning. En skarpsynt iakttagelse av detaljer förenas med laddade symboler och bildelement i en rumsskildring som är högst oklar. Ljussättningen bidrar till mystiken, det tycks komma inifrån motivet och det saknas tydliga skuggor.
Douglas Feuk har beskrivit Dick Bengtssons motiv som varken skapade efter naturen eller enligt några av den traditionella konsten regler. Konstnärens fantasi krävde stöd av fotografiska förlagor, det kunde vara bilder från tidningar, konstböcker, uppslagsverk eller liknande som bildade grunden till en ny målning. Förlagan omvandlades till en linjeteckning som med hjälp av en omständlig kopieringsteknik överfördes och förstorades upp till önskat format. Följaktligen fanns inga skisser, vad som sparats i konstnärens arkiv var linjeteckningar och de transparanta eller millimeterrutade papper som använts i processen.

Dick Bengtsson är en av vårt lands viktigaste och mest inflytelserika konstnärer. Med sin kritik av modernismens övertro på en entydig sanning var han en tidig föregångare av postmodernismen. Genom att aldrig acceptera att det endast finns ett enda korrekt tolkningssätt ställde han med sin konst tidigare obehandlade frågor. Han lär ha sagt "Problemen börjar utanför tavelramarna". Konstnärskollegorna och en krets av samlare och museimänniskor insåg hans storhet redan under hans korta livstid och det talades om honom som en "konstnärernas konstnär". Alltjämt idag ser vi tydliga spår av hans påverkan inom den svenska samtidskonsten.

Mamma Andersson har beskrivit sitt första möte med Dick Bengtssons konst när hon arbetade som museivakt på 1980-talet: ”I flera års tid inledde jag mina arbetsdagar med en kopp kaffe och en titt i den sönderbläddrade katalogen från 1983 från Moderna Museet. Det är svårt att sätta fingret på vad det var som fängslade mig så. En sak är säker: det var befriande att möta ett konstnärskap som var så prestigelöst, självständigt och fullkomligt osentimentalt. Målning efter målning är målad på ett osmidigt, långsamt och spöklikt vackert sätt. Allt var plötsligt tillåtet och förlåtet, det var bara att måla och lita till sina innersta drömmar och mardrömmar. Jag fick en känsla av att han struntade i vedertagna regler för måleri och helt litade på sig själv.”

Foto: Bandhagen, Bandhagsplan, brevkort Pressbyrån 30663.
Foto: Dick Bengtsson framför "Turister på Hawaii", Minette Hollimons arkiv.