Ola Billgren

Ola Billgren blev under sin tid den svenska konstnär som först och tydligast intresserade sig för den semantiska aspekten av konsten. Han har kallats både teoretiker och sensualist och förmådde i sina verk fånga det historiska och det samtida i en och samma bild. Billgrens målningar karaktäriseras av både dubbelhet och mångtydighet, såväl i uttryck som i innehåll och den drömska närvaron är omisskännlig, alltifrån 1960-talets fotorealistiska verk till det sena måleriets romantiska anslag.
I Billgrens måleri från 1960- och 1970-talen kom inspirationen från den samtida, urbana vardagen, från litteraturen och från filmen, men även från den illustrerade pressen. Med sitt fotorealistiska måleri rönte han stor uppmärksamhet och kom att representera Sverige på en rad utställningar. Under 1970-talet bröt Billgren gradvis med fotorealismen och under åttiotalet kom Billgren att koncentrera sitt intresse mot romantiken och dess känslomässiga nav. Det var dock alltid en romantik inom citationstecken som undersökte och dekonstruerade romantikens förhållningsätt. En central motivkrets var landskapet, men knappast det renodlade romantiska landskapet. Billgrens landskap var istället sammansatta av fotografiska collagedelar som komplicerade upplevelsen av landskapet. Under 1980-talet var Billgrens måleri som mest abstrakt men ofta anades ändå hans skånska barndomslandskap. I slutet av seklet arbetade han ofta med stora panoramamålningar där det inte främst var det naturliga rurala landskapet, utan stadslandskapet, som blev utsatt för hans dissekerande genomlysning.
I ett samtal mellan Lars Nittve och Douglas Feuk, dokumenterat i boken ”Album, vol. 1” utgiven i samband med Billgrens retrospektiv på Rooseum och Moderna Museet 1991, så diskuteras förhållandet mellan natur/kultur samt realism/abstraktion i Billgrens måleri:
”DF: […] Men också landskapen från 80-talet är ofta ett slags intima scenerier. Även om målningen inte direkt avbildar – eller bara avbildar ett fragment – så kan det ofta kännas som om blicken är nedsänkt i ett hörn av en trädgård eller en dunge. Och samtidigt ger kanske denna förtätade sinnlighet en lika stark känsla av något halvt bortdomnat och fjärran, ibland rent av en stämning av förlorat paradis…
LN: Just fragmentet är förstås också något viktigt. Jag tycker att det fragmentariska, någon sorts egentligen collage-tänkande i kompositionen alltid har funnits där, även i de allra tidigaste bilderna. Det är liksom det som finns i ögonvrån som syns, målningarna verkar på något vis centrifugala, de har sällan ett komponerat centrum, men väl en väldigt viktig periferi, med bitar som närmast verkar vara på väg att försvinna ut ur bilden. Och så är det också i de romantiska landskapen.”