Severin Nilson

På samma sätt som Severin Nilsons berömda ”Den lille kungen i Oktorpsgården” (såld för 920.000 kronor på Bukowskis våren 2005) utgör konstnärens främsta folklivsskildring, så tillhör auktionens målning en av konstnärens absolut främsta naturskildringar. Båda verken visar vilken framstående målare Severin Nilson var i sina bästa stunder. I auktionens målning lyckas konstnären kombinera friluftsmåleriets atmosfärrikedom med stämningsvärden som snarare förknippas med den nationalromantiska konst som senare skulle komma att dominera den svenska konstscenen.

Redan som liten pojke hade Severin Nilson visat en stor konstnärlig talang, vilket väckte uppmärksamhet i den fattiga uppväxtmiljön på den halländska landsbygden. Tack vare att traktens prost ordnade så att Severin fick mecenater från Göteborg, så kunde han börja studera på Konstakademien i Stockholm 1865. Under akademieåren tilldelades Severin Nilson ett stort antal lovord och 1870 belönades han med kungliga medaljen. På Konstakademien lärde Severin känna Ernst Josephson. Trots att de kom från helt väsensskilda bakgrunder blev de mycket goda vänner och via Josephson fick Severin Nilson en vidgad kulturell bildning. Inte bara konst utan också litteratur och musik blev stående inslag i deras givande diskussioner. Under åren 1869-71 tillbringade de båda vännerna somrarna tillsammans i Mariefred, där det gavs goda möjligheter till både friluftsmåleri och mer frivola nöjen med traktens unga damer.

Hösten 1873 reste Severin Nilson och Ernst Josephson tillsammans till Paris. Här blev Severin elev till Leon Bonnat under tre år. Denne framstående franske konstnär, som var god vän med både Edgar Degas och Édouard Manet, hade i sin tur en gång i tiden studerat för Eugène Delacroix. Bonnat predikade inte bara naturalistisk exakthet utan inpräntade i sin svenske elev även vikten av att måla sina motiv på plats, vilket vid denna tid var en allt annat än självklar tanke för de flesta konstnärer.

Att Severin skulle komma att följa Bonnats uppmaning när han återvände till Sverige framgår av auktionens målning. Det är ett verk som präglas av en stark närvarokänsla, samtidigt som det till synes anspråkslösa motivet förädlas av konstnärens känsla för både stämningsvärden och komposition. Genom motivets centrala beståndsdelar, i form av den rodnande himlen, de spröda björkarnas uppåtsträvande växtkraft och bäckens suggestivt mjuka rörelse mot betraktaren, besjälas målningen och blir en symbol för den svenska naturen och den svenska folksjälen. I så måtto kan den jämföras med utpräglat nationalromantiska verk som Otto Hesselboms ”Vårt land”, men där det senare genomsyras av sekelskiftets nationella patos så präglas Severin Nilsons verk i stället av en genuin naturlyrik. Det är onekligen mer Fröding än Heidenstam över Severins skildring av den svenska naturen.

Severins flödande tolkning av bäckens rörelsemönster gör att tankarna också går till Ernst Josephsons Näckenmotiv. Vi ser här prov på den betydelse som bekantskapen med Josephson fick för Severins förmåga att på djupet leva sig in i naturens innersta väsen, även om Josephsons syn på det forsande vattnet som naturens reningskälla för den syndiga människan kanske inte var lika relevant för den mer harmoniskt lagde Severin Nilson.