Carl Fredrik Hill

I augusti 1876 anlände Carl Fredrik Hill till Luc-sur-Mer i Normandie. Bakom sig har han två år i Paris, till en början goda recensioner och en första målning antagen till Salongen. Den första tiden i Paris var en lycklig tid för Hill. Han kände äntligen frihet från akademien och kunde måla i en ny miljö. Han inspirerades starkt av Camille Corot, den berömde franske landskapsmålaren. Under de följande åren reser han ut och söker nya motiv i de omkringliggande områdena utanför staden. Resandet med järnväg hade tagit fart i Europa och nya stationer hade öppnat på linjerna som utgick från Paris. Utvecklingen av järnvägen möjliggjorde ett intensivt resande för Hill under åren 1873 - 76. Hans resor utgår från Paris och sträcker sig från atlantkusten i nordväst, ända till Boi-le-Rois, Fontainbleau och Montigny vid floden Loing sydot om huvudstaden. År 1875 invigdes stationen i Luc-sur-Mer på Atlantkusten.

Vid den franska atlantkusten, fann konstnären ett överraskande nytt och inspirerande motivområde. Mellan de två kustbyarna Luc-sur-Mer och Lion-sur-Mer ligger det dramatiska klippområdet ”La falaise des Confessionnaux”. Under tusentals år har klippväggen, av sedimentär bergart, eroderats av havet och stupar på sina ställen lodrätt ned mot stranden. Det starka tidvattnet har urholkat stenen och skapat ett grottsystem längs hela kusten. Hill blev drabbad av den storslagna naturupplevelsen av klippväggens möte med havets breda stränder. Ebb och flod levandegjorde en värld av maritim flora och fauna och som motvikt i horisonten lyste civilisationens vita husfasader. Under en knapp månad skapade Hill några av sina mest kraftfulla och expressiva landskapsskildringar. Han omnämner själv att sjutton studier på en ”kvadrataln” i medeltal blev resultatet av den vistelsen i Luc-sur-Mer.

Bo Wingren sammanfattar: ”På försommaren 1876 befann sig Hill i Montigny, en småstad vid Loing nära Grez och mycket besökt av både franska och utländska konstnärer. Det här året var kanske Hills mest omvälvande och kreativa period i Frankrike. Asfaltfärgen försvinner från paletten, måleriet blommar upp, hans produktion är imponerande. En viss del av denna utveckling måste tillskrivas Hills upplevelse av den andra impressionistutställningen samma år. De solgassiga gatorna och sandbackarna i Montignytrakten blev till slut för mycket för Hill. Han beslöt att resa ut till kusten, en idé som han kan ha fått av sin äldre vän och beskyddare Gegerfelt”. (”Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900”, 1992.)